Sparbanken värst
 - ett litet lokalkontors svindlande affärer

Huvudpersonerna i dramat som skakar bank-Sverige:
*Karl-Erik Andersson, 67. Fd VD Sparbanken Väst. Aktiv i folkpartiet. Arbetat på Sparbanken i Vänersborg i över 40 år och utvecklat banken från en blygsam landsortsbank till den dominerande på orten. Enligt egen utsago slitit dag och natt för att ge bankens kunder fullgod service.
- En sparbank är till för sina kunder och inte tvärtom. Det är vår förbannade skyldighet att ställa upp för kunderna och hjälpa dem. Det har jag alltid gjort, säger Karl-Erik Andersson.
Han ägde inte banken - en sparbank saknar ägare och drivs i stiftelseform - men såg banken som "sin", och för många vänersborgare v a r han banken.
Vänner till honom berättar att han är en sällskapsmänniska, att han spelar revy och är en stark chef. En ledare som vågar ta beslut och stå för dem. Andra säger att han är en diktator som ibland kan vara direkt elak.
*Karl-Erik Brandt, 64. Fd ordförande i Sparbanken Väst. Tidigare ägare och chef för företaget Bröderna Brandts bil AB. Företaget - som numera ägs och leds av Karl-Erik Brandts söner - hade då 300 anställda och var en av Sveriges största återförsäljare av Volvos person- och lastbilar.
Karl-Erik Brandt var tidigare ordförande i Motorbranschens arbetsgivareorganisation, vice ordförande i SAF, med i styrelsen för tredje AP-fonden och ordförande i Uddevalla Sparbank.
*Inge Carlsson, 64. Fd vice ordförande i Sparbanken Väst. Tidigare direktör i Älvsborgs läns landsting.
*Lars Hoffman, 47. Fd direktör och chef för Sparbanken Västs kontor i Göteborg. Åtalad för grov förskingring, grov trolöshet mot huvudman och grovt mutbrott. Suttit häktad i knappt elva månader. Uppvuxen i Stockholm, tog studenten på 60-talet. Läste därefter in en fil kand i nationalekonomi, statskunskap, företagsekonomi, statistik och juridik. Hans sammanlagda akademiska poäng motsvarar nästan en pol mag.
Började 1970 arbeta som kamrer inom Shellkoncernen. Utsågs senare till kreditchef och därefter till VD för det Shellägda företaget Sylvan i Dals Ed. Anställdes 1986 av Sparbanken Väst.
*Kvinnlig bankdirektör, 52. Fd biträdande chef för Sparbanken Västs kontor i Göteborg. Åtalad för grov förskingring, grovt mutbrott och grov trolöshet mot huvudman. Suttit häktad några veckor. Har arbetat inom olika sparbanker under stora delar av sitt yrkesliv. Var tidigare bland annat chef för fastighetsutlåningen inom Första Sparbanken i Göteborg, alltså den del av banken som gjorde rekordstora kreditförluster. Var tidigare aktiv i föreningen Kvinnliga banksällskapet i Göteborg med 1 100 medlemmar.
*Kammaråklagare Gunnar Andersson, 38. Leder förundersökningen. Kammaråklagare sedan 1988, under de senaste åren specialiserad på ekonomiska mål.
*Hans-Peter Garpenklint, 31. Affärsman och enligt åklagaren Lars Hoffmans kumpan. Åtalad för medhjälp till grov förskingring och grovt skattebedrägeri. Suttit häktad i tio månader. Försatt i personlig konkurs. Garpenklint är född i Ystad men uppvuxen i norra Skåne. Han är skild och pappa till två barn. Enda formella utbildning är nioårig grundskola. Tidigare hette han Mikael Svensson, bytte namn till Hans-Peter Garpenklint för att han "ville ha mer auktoritet i sitt namn".
Han började sin affärskarriär som 16-årig kioskägare. Som 19-åring ägde han tre hyresfastigheter och gjorde sina första konkurser som 22-åring. I samma veva drabbades han av en hjärnblödning. Han satsade därefter på videokassetter och drev företag som hyrde ut
videorack till bensinstationer. Företagen gick senare i konkurs.
1987 startade han företaget Recurator som skulle syssla med fastigheter, finans och rekonstruktion av företag. Efter några år ägde han, enligt egen utsago, ett hundratal fastigheter
över hela Sverige.
*Anders, 39. Fastighetsdirektör. Åtalad för grovt häleri. Enligt polisen är Anders en av "hjärnorna" bakom den misstänkta plundringen av banken. Bor i en flott villa utanför Göteborg tillsammans med hustru och barn. Civilekonom. Arbetade under några år som säljledare och gymnasielärare innan han 1985 satsade på fastigheter.
*Advokat Olle Lindeblad, 40. Ombud för Sparbanken. Fd hovrättsassessor. Advokat sedan 1990.

21 september 1987 var det fest på Östra Hamngatan 39 i centrala Göteborg. Sparbanken Väst invigde sitt nyöppnade kontor i stan. Det dracks champagne, åts snittar, skrattades och hölls stolta tal om framtida segrar.
Med på kalaset var ekonomiska skojare, seriösa affärsmän, bankens styrelse och potentater från sparbanksrörelsen i Stockholm.
Sparbanken Västs styrelseordförande Karl-Erik Brandt berättade i sitt tal att kontoret "tjuvstartat" drygt en månad tidigare och fortsatte:
- Före kontorets öppnande har vi uppnått en kreditnivå som ett mindre kontor behövt arbeta i mer än 50 år för att uppnå. Vi är här för att öka serviceutbudet på Göteborgs kreditmarknad med den speciella affärsprofil som är Sparbanken Västs egen.
Sparbanksföreningens VD Jan Ryd var ännu mera positiv:
- Sparbanksrörelsen är på bettet nu och Sparbanken Västs etablering i Göteborg skall ses som ett uttryck för detta förhållande. Resultatet som redan uppnåtts visar också att satsningen är riktig.
Sparbankernas Banks VD Göran Collert och dess vice VD Sören Andersson nickade instämmande.
Kontorets biträdande chef förklarade:
- Jag är angenämt överraskad över den stora öppenheten inom Sparbanken Väst.
Det var ett litet kontor som Sparbanken Väst öppnade - bara sex anställda. Men så skulle det å andra sidan inte arbeta med bankens traditionella verksamhet - in- och utlåning till privatkunder och små- och medelstora företag - utan slå sig in bland de "tunga pojkarna".
- Vår ambition var att skumma grädden i Göteborg, säger bankens dåvarande ordförande Karl-Erik Brandt.
Men man var sent ute.
De förhållandevissäkra fastighetsspekulanterna var redan uppknutna till andra banker och kreditinstitut. Kvar fanns de stora risktagarna och skojarna.
De blev Sparbanken Västs kunder.

 

Skröt om sina nya medarbetare
I mitten av 1980-talet, efter avregleringen av kreditmarknaden, bestämde sparbanksrörelsens ledning att det var dags att på allvar ta upp konkurrensen med affärsbankerna.
Små och lokalt styrda sparbankskontor tillhörde historien. Nu gällde det att bilda stora regionala enheter för att bli slagkraftig.
I västra Sverige slogs sparbankerna i Lysekil, Vänersborg, Trollhättan, Åmål och Uddevalla samman i Sparbanken Väst.
Ordförande i bankens styrelse blev det socialdemokratiska kommunalrådet Stig Frendberg från Trollhättan. Han dog efter bara några månader efter en hjärtinfarkt och ersattes av Karl-Erik Brandt.
- Brandt var och är en man med stort förtroende, dessvärre inte med lika stor bankkompetens. Han är utan tvivel duktig på att kränga bilar, men det krävs andra talanger för att leda en relativt stor bank, säger en av hans styrelsekolleger.
Själv säger Karl-Erik Brandt:
- Jag, precis som styrelsen i övrigt, var allmänt kompetent, men inte på stora rikstäckande fastighetsaffärer. Vi saknade kunskaper om vilka kunder banken arbetade med i Göteborg.
Vice ordförande blev landstingsdirektören Inge Carlsson, 64. Övriga ledamöter var fackliga ombudsmän, företagare, politiker och lantbrukare.
En typisk sparbanksstyrelse med lokala småpampar, i de flesta fall hederliga människor med god kännedom om människorna och företagen på sina respektive hemorter och vana vid att "göra upp".
Däremot var det lite si och så med kunskaperna i modern "banking", vilket också ska ha gällt bankens VD Karl-Erik Andersson som enligt anställda i banken och styrelseledamöter styrde banken som en diktator.
- Han tålde inte kritik och tyckte själv att han var en av landets bästa bankmän. Under en period var han utan tvivel mycket skicklig, men sedan gick det utför. Framför allt efter sammanslagningen blev han svår att ha att göra med. Till slut vågade nästan ingen ifrågasätta hans beslut, säger en anställd.
Samtidigt som Sparbanken Väst bildades var Första Sparbanken - den lokala sparbanken i Göteborg och Stockholm - på väg att lämna sparbanksrörelsen.
- På ett styrelsemöte berättade Karl-Erik Andersson att Sparbanksföreningen och Sparbankernas Bank ville att vi, det vill säga Sparbanken Väst, skulle öppna kontor i Göteborg och ta marknadsandelar inom företagssektorn, säger styrelsens dåvarande vice ordförande Inge Carlsson.
- Styrelsen var tveksam till att satsa i Göteborg. Vi menade att vår marknad var hushållen och de små och medelstora företagen i vårt kärnområde. I Göteborg handlade det om något helt annat. Men Karl-Erik Andersson övertalade oss.
Och så blev det.
Inför öppnandet av kontoret i Göteborg förklarade Karl-Erik Andersson:
- I Göteborg tar man emot oss med mycket stort intresse och vill gärna att samarbete kommer till stånd. Det tar vi som ett av flera bevis på att vi gör rätt.
- Vi har fått mycket kompetenta medarbetare till Göteborgskontoret, vilket gör att vi sannolikt kommer att utvecklas snabbare än vi tänkt oss. Jag skönjer en bra framtid för kontoret.

 

En framtidsman som blev sparkad
En av de kompetenta medarbetarna och en av de stoltaste deltagarna på invigningspartyt var Lars Hoffman, i dag 47 år. Fram till mitten av 1980-talet sågs han som framtidsman inom Shell-koncernen.
Han bodde i Dals-Ed i Dalsland tillsammans med sin hustru och parets två minderåriga pojkar och arbetade som VD för Sylvan.
Företaget ägdes av Shell och tillverkade bilinredningsdetaljer till Volvo. Lars Hoffmans ledarskapsstil var gammalmodig och påminde mer om äldre tiders brukspatroners och godsherrars än om 80-talets pyramidrivning.
Styrelseledamoten - och Shells jurist - Jan Johansson säger så här om Lars Hoffman:
- Till en början uppfattade jag honom som en öppen och trevlig person, men så småningom förstod jag att det inte var en korrekt bedömning. Han var trovärdig enbart på ytan.
- Hoffman lovade runt men höll tunt. Han tog inte tag i problem utan verkade vistas i en drömvärld. Han gav medvetet styrelsen och Shell desinformation om sin egen och bolagets verksamhet.
1986 fick Lars Hoffman sparken.
- Vi var överens om att vi skulle skiljas åt. Jag var faktiskt erbjuden ett nytt arbete av Shell, men tackade nej, säger Lars Hoffman.
Några månader senare läste han en annons i tidningen där Sparbanken Väst sökte en kreditchef till bankens kontor i Lysekil.
Han svarade på annonsen. Först per telefon, sedan skriftligen. I brevet till banken berättade han om sin tidigare karriär, men uppgav inga referenser.
Lars Hoffman skrev bland annat:
”Jag har en utpräglad kommersiell profil med starkaste sidor inom det ekonomiska och administrativa området”.
När Sparbanken Västs VD Karl-Erik Andersson och chefen för Lysekilskontoret träffade Lars Hoffman på bankens huvudkontor i Vänersborg gav han ett charmerande, ärligt, verserat och intelligent intryck.
Han förklarade att han inte arbetade kvar vid Sylvans därför att företaget skulle omorganiseras och att hans familj inte ville flytta till Stockholm, vilket hade varit alternativet.
Karl-Erik Andersson blev glad över att en så kvalificerad man som Lars Hoffman sökt tjänsten, så glad att han efter mötet förklarade för chefen för Lysekilskontoret att Hoffman var f ö r  kvalificerad. Han hade andra idéer om vad Hoffman skulle användas till.
Vilka berättade han inte.
Till bankens styrelse sa Karl-Erik Andersson att han hittat rätt man att leda Göteborgskontoret som snart skulle öppnas.
- Jag har talat med ledningen för Shell och de ger honom mycket goda vitsord. Anledningen till att han sa upp sig var att Shell ville flytta honom till Stockholm och det ville han inte göra av sociala skäl, berättade Karl-Erik Andersson enligt styrelsens vice ordförande Inge Carlsson.
Bankens ordförande Karl-Erik Brandt säger:
- Vår VD Karl-Erik Andersson var väldigt ivrig för att vi skulle ta Lars Hoffman. Han hade köpt Hoffman med hull och hår och var s å tilltalad.
- Långt efter sammanträdet berättade en av styrelseledamöterna för mig att hon hört rykten om Hoffman och berättat detta för Karl-Erik Andersson.
Några månader senare hörde en kvinna, som då arbetade på Första Sparbanken i Göteborg, talas om att Sparbanken Väst skulle öppna kontor i Göteborg.
Hon träffade Karl-Erik Andersson som berättade att tjänsten som chef för Göteborgskontoret redan var tillsatt, men att hon kunde få jobb som biträdande chef.
Efter diskussion om lönen tackade hon ja och Karl-Erik Andersson blev nöjd.
- Jag kände inte kvinnan tidigare och var inte inblandad i anställningen av henne, säger Lars Hoffman.
Karl-Erik Andersson ansåg sig ha ett vinnarkoncept i Hoffman och kvinnan. Lars Hoffman skulle som chef i huvudsak agera säljare och ordna stora kunder till banken. Kvinnan skulle svara för bankkunnandet.
Det blev början till slutet för banken.

 

Enfaldig och halvflirtig
Den kvinnliga bankdirektören tog med sig kunder från Första Sparbanken till sitt nya jobb på Sparbanken Väst. Därför hade kontoret lånat ut mycket pengar redan  i n n a n  det officiellt hade öppnats.
En av de första kunderna var en medelålders fastighetsspekulant med investeringar både i Sverige och utomlands. Han arbetade tidigare på en bank i Sydsverige innan han sade upp sig och satsade på egen verksamhet.
Till att börja med lånade han stora summor hos sin gamla arbetsgivare. 1985 sade banken upp lånen, portförbjöd mannen och tvingade honom att sälja sitt fastighetsbestånd. Men han kom igen, inte minst tack vara stora lån från kreditinstitutet Gamlestaden och den kvinnliga bankdirektören.
Kort efter att Sparbanken Västs kontor i Göteborg invigts, åt fastighetsspekulanten och kvinnan lunch tillsammans på restaurang Gamle Port inte långt från bankens kontor.
Mannen berättar:
- När vi kommit till kaffet brast hon ut i gråt och sa att hon tillsammans med den övriga styrelsen i Sparbanken Väst gjort obligationsaffärer och att hon hade använt sina barns namn och att hon nu hade svårt för att täcka detta. Hon ville låna pengar och det fick hon.
- Hon var en bankmänniska som försökte spela på två strängar. Hon utnyttade enfaldigt sin kvinnlighet och var lite halvflirtig sådär. Samtidigt kröp hon under skinnet på vissa av sina kunder och försökte bli vän med dem.
Enligt polisen fick kvinnan inga lån av fastighetsspekulanten, utan mutor för att ordna så att mannen fick låna pengar i Sparbanken Väst.
- Mannen fick låna sammanlagt 200 miljoner kronor i banken. En stor del av dessa har aldrig betalats tillbaka, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
Under sitt första år vid Sparbanken Väst fick den kvinnliga bankdirektören, enligt polisen, minst 150 000 kronor i mutor av fastighetsspekulanten.

 

Pistolmynning mot tinningen
En annan av kontorets tidiga kunder var en affärsman i 60-årsåldern som bor på en herrgård i Sydsverige och driver ett jordbruk. Vid sidan om arbetar han med "affärer".
I dag är mannen, förutom medverkan i Sparbanken Väst-härvan, misstänkt för att ha ingått i en skalbolagsliga som enligt polisen har omsatt sammanlagt 250 miljoner kronor. Stora delar av pengarna ska ha gömts utomlands.
För en tid sedan blev affärsmannen - enligt egen utsago - hotad när han stannade för rött ljus i en korsning i Skövde.
Hans bildörr slets upp och en pistolmynning riktades mot hans tinning. Budskapet var tydligt: pratar du om Sparbanken Väst, dör du.
Affärsmannen - rättare sagt hans företagsgrupp som sysslade med videouthyrning och skalbolagsaffärer - blev kund i Sparbanken Väst i slutet av 1987.
Bankkontakten ordnades av en affärspartner som kände Sparbanken Västs biträdande chef i Göteborg.
Affärsmannen behövde pengar och ville få hjälp av banken för att kunna köpa ett tiotal skalbolag som en advokat i Borås ordnat till honom. Affären - precis som alla skalbolagsaffärer - gick ut på att köpa pengar. För en krona skulle han bara behöva betala 70-80 öre.

 

"Jag har inte begått något brott"
Varken mannen eller hans företag var speciellt kreditvärdiga, men fick ändå låna. Dagen efter betalade han tillbaka pengarna genom att andra skalbolag i hans företagsgrupp fick nya lån i banken.
- Lars Hoffman fixade finansieringen, advokaten skalbolagen och en före detta skatterevisor det praktiska, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
- Hoffman använde mannen - som fick bra betalt - som ett verktyg för att kunna förskingra pengar från banken.
Säkerhet för lånen var i huvudsak filmrättigheter som, enligt polisen, var kraftigt övervärderade eller bara fanns på papperet.
- Det är fel, säger Lars Hoffman. Jag har inte begått något brott. Däremot borde vi i ett tidigt skede sagt upp lånen till affärsmannen och hans företag och tagit smällen. För att rädda bankens pengar gav vi - Karl-Erik Andersson och jag - företagsgruppen nya lån.
Ungefär ett år efter det att affärsmannen första gången fick låna pengar av Lars Hoffman och Sparbanken Väst tog Hans-Peter Garpenklint kontakt med honom för att köpa inkromet till ett av hans bolag för 3,2 miljoner kronor.
Garpenklint saknade visserligen pengar att köpa inkromet för.
- Inga problem. Det ordnar jag, sa affärsmannen. Jag har bra kontakt med Lars Hoffman på Sparbanken Väst.
Garpenklint, Hoffman och affärsmannen träffades på bankens kontor i Göteborg. Handlingarna skrevs på, betalning erhölls och kredit gavs ut.
Allt på en halvtimme.
- Jag hade talat med Hoffman i telefon tidigare, så handlingarna var färdiga när vi kom dit, säger Hans-Peter Garpenklint.
En tid senare ville Garpenklint ha ytterligare lån i banken.
- Skriv en ansökan och faxa hit den så ordnar vi det, sa Hoffman enligt Hans-Peter Garpenklint, som också berättar:
- Sedan åkte jag och Hoffman tillsammans till Vänersborg för ett möte med bankens VD Karl-Erik Andersson. Mötet hölls på huvudkontoret och slutade med att jag fick nya krediter. Sammanlagt fick jag kanske låna tio miljoner kronor av banken.
- Det var Karl-Erik Andersson som beordrade Hoffman att skriva ut dokumenten. Han behandlade Lars Hoffman nästan som en skolpojke som var tvingad att räcka upp handen för att få lov att säga något.
Lars Hoffman säger:
- Första gången jag träffade Garpenklint var vid besöket i Vänersborg. Med var en medhjälpare till Garpenklint som bankens VD Karl-Erik Andersson var oerhört imponerad av. Det var de två som diskuterade. Jag fick order av Karl-Erik Andersson att betala ut pengarna, vilket jag också gjorde. Sammanlagt fick Garpenklint kanske låna 15 miljoner kronor av Sparbanken Väst.
Karl-Erik Andersson:
- Vad jag kan minnas har jag aldrig träffat Hans-Peter Garpenklint och jag har absolut inte beordrat att några pengar skulle betalas ut. Jag har alltid varit noga med det formella.
Enligt kammaråklagare Gunnar Andersson var affären en ren bokföringshistoria för Sparbanken Västs och Lars Hoffmans del. I stället för att affärsmannen ägde företaget som lånat pengar i banken, gjorde Hans-Peter Garpenklint det. Men säkerheterna var precis lika katastrofala.
- Fel, säger Hans-Peter Garpenklint. Krediten togs över av ett företag som hade helt andra förutsättningar att klara av den än vad affärsmannen hade.

 

"Jag hjälpte banken helt enkelt"
Hans-Peter Garpenklint och Lars Hoffman träffades alltså för första gången genom affärsmannen.
- Efter min första affär med honom ville han att jag skulle hjälpa honom med att upprätta bokföring i hans olika företag. Det fanns nästan ingen bokföring alls där, säger Hans-Peter Garpenklint.
Han berättar också att han efter hand, medan han gick igenom affärsmannens företag, fick bättre och bättre kontakt med Sparbanken Väst och Lars Hoffman.
- Till en början var Lars Hoffman försiktig, men efter hand fick han större och större förtroende för mig. Jag saknade visserligen formellt utbildning i ekonomi och juridik, men hade lärt mig mycket genom mina egna konkurser och var djävligt kompetent.
- När jag kom in i affärsmannens företag var krediterna från banken redan beviljade. Mitt jobb - jag var arvoderad av affärsmannen men hade bankens stöd - var att försöka rädda bankens pengar i så stor utsträckning som möjligt. Genom att "rulla" krediter mellan olika bolag blev banken ensam fordringsägare. Jag hjälpte den helt enkelt.
- Som tack och för att visa sin uppskattning hjälpte den mig med mina andra affärer.
Hans beskrivning bekräftas till vissa delar av Lars Hoffman.
- Till skillnad från affärsmannen fick Garpenklint ordning på bolagens redovisning. Han kom in med handlingar som han skulle och visst, jag fick förtroende för Garpenklint även om jag till en början hade vissa farhågor.
- Men Garpenklint var inte konsult åt banken, även om hans arbete låg i bankens intresse. Han hade hjälp av kvalificerat folk, till exempel advokater och revisorer. När jag blev varse att Garpenklint var inne i affärsmannens företagsgrupp var det dessutom redan för sent att göra något.
- Så var det inte alls, menar företrädare för såväl banken som polis och åklagare.
- Formellt stod affärsmannen kvar som ägare till företagsgruppen, men han skrev bara på en massa handlingar som han ibland inte ens förstod innebörden av. I praktiken var det Lars Hoffman och Hans-Peter Garpenklint som drev verksamheten, hävdar de.
Enligt polisen fick Hans-Peter Garpenklint och Lars Hoffman utbildning av en advokat i Borås i hur de skulle arbeta med hjälp av skalbolag. Advokaten hjälpte dem också att hitta lämpliga bolag.
I ersättning fick han procent på skalbolagens pengar. Vid en affär, enligt banken, hela 695 000 kronor. Sammanlagt handlar det om flera miljoner kronor.
Hans-Peter Garpenklint skötte verksamheten från sitt kontor på Laxfiskevägen i Partille utanför Göteborg.
Enligt kammaråklagare Gunnar Andersson såg Lars Hoffman till att banken lånade ut över 120 miljoner kronor till företagsgruppen som först affärsmannen och senare Garpenklint kontrollerade.
Betalningsmottagare var skalbolag som ägdes av företagsgruppen och som saknade såväl säkerheter som möjlighet att betala tillbaka lånen, men som däremot hade betydande skulder, enligt åklagare Gunnar Andersson.
- Hoffman tog också fram lånehandlingar som Garpenklint och andra personer i hans omgivning skrev på "in blanco". På det sättet kunde handlingarna användas till det företag som för stunden var mest lämpligt.
Garpenklint säger:
- Det är sant att jag skrev på några handlingar "in blanco", men det var för att jag skulle ut och resa och inte kunde vänta på att banken blev färdig med sitt. Så har jag gjort på flera andra banker också.

 

"Plundrade med hjälp av skalbolag"
För att det inte skulle upptäckas på banken att pengar försvann och för att det i efterhand inte skulle gå att spåra vart de tog vägen, skapade Lars Hoffman - enligt åklagaren - falska bankhandlingar.
- Så trots att det var ordentlig fart på plundringen av banken såg Göteborgskontorets räkenskaper mycket bra ut. Genom avancerat bokföringstrixande lyckades Hoffman dölja vad som egentligen pågick, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
- Åklagaren ljuger. Det finns handlingar på banken som visar vart alla pengar tagit vägen. Det finns inga "försvunna" eller förskingrade pengar, säger Lars Hoffman.
Han "drog" en del av lånen inför centralstyrelsen, i enlighet med bankens interna regler.
- Men han sa till exempel inte att det rörde sig om skalbolag som saknade förmåga att betala igen pengarna, utan förklarade att det handlade om bra och solida företag. Utifrån den information vi fick var det ingen risk att låna ut pengarna, berättar en styrelseledamot.
- Jag har talat sanning inför styrelsen och inte undanhållit någon information, säger Lars Hoffman.
Enligt åklagare Gunnar Andersson plundrade Hans-Peter Garpenklint och Lars Hoffman - tillsammans med sina medhjälpare - banken på över 120 miljoner kronor med hjälp av skalbolagen.
Var pengarna finns i dag vet ingen - enligt banken - utom de inblandade själva.
En del uppges finnas på Cayman Island, andra på bankkonton i Mellaneuropa.
- Det är helt fel, det finns inga "försvunna" pengar utan det handlar om vanliga kreditförluster. Jag kan visa vart varenda krona har tagit vägen, säger Hans-Peter Garpenklint som under våren 1990, när det upptäcktes omfattande momsbedrägerier i företagsgruppen, snabbt sålde gruppen till en person som enligt åklagaren hade funktionen "målvakt".
"Målvakt" är i det här sammanhanget en person som mot ersättning ställer upp som formell ägare till ett företag på obestånd. För det brukar de få några tiotals tusen kronor i ersättning. Dessutom kan de använda företagens bokslut - som ofta är bra - till bedrägerier.
En av "målvakterna" i Sparbanken Väst-härvan är en före detta docent på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, andra är mer eller mindre utslagna personer.
Garpenklint behöll kontrollen över bolagen genom en generalfullmakt och fortsatte - enligt åklagaren - att plundra banken tillsammans med Lars Hoffman.
Trots det tveksamma klientel som utgjorde en väsentlig del av bankens kunder uppvisade såväl banken som helhet som kontoret i Göteborg goda siffror under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.
- Det berodde på att banken i praktiken lånade ut pengar till sin egen bokföringsmässiga vinst, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.

 

"Säkerheten kan inte bli bättre"
Många var imponerade av vad den lilla banken på västkusten kunde uppvisa, inte minst den dåvarande bankinspektionen och dess generaldirektör Hans Löwbeer som till och med besökte Sparbanken Väst för att informera sig.
Vid besöket berättade VD-n Karl-Erik Andersson om vilket system för redovisning av krediter inför styrelsen som banken använde.
- Säkerheten kan inte bli bättre, förklarade Hans Löwbeer efteråt.
När kontoret i Göteborg bytte lokaler, berättade bankens personaltidning "Kliringen":
"Det skulle bli ett representationskontor för gamla kunder med affärer i Göteborg. Lars Hoffman, som plockades över från Shellkoncernen, skulle klara av att med ett par tre medarbetare ge den service som kunde erfordras. Det blev inte så. Jämsides med den förutsatta serviceinsatsen för tidigare kunder, blev det en så kraftig expansion att inte den största optimism hade kunnat förutspå den. I dag sysselsätts 18 personer vid regionkontoret i Göteborg - och lönsamheten, den är imponerande! I september 1987 skedde invigningen av Göteborgskontoret, så utvecklingen har gått snabbt fram till nu. Hur ser det ut i september 1993?"
Personalen på Sparbanken Västs kontor i Göteborg arbetade hårt för att kontoret skulle växa. Men trots att bankens siffror var goda – hög omsättning, utlåning och vinst - upplevde de situationen på kontoret som jobbig.
På stan fick de höra att deras chef Lars Hoffman kallades för "3-procentaren" och "svängdörren" och att det alltid gick att låna pengar av honom. Bara ersättningen var den rätta.
- Han fick också då och då utbrott. Det kunde gälla de mest banala saker. Även den kvinnliga bankdirektören var oerhört labil till sin läggning. Det gällde att förbereda sin kontakt med henne mycket noga, berättar en tjänsteman.
- Det är fel. Jag var en populär chef som kanske var lite för snäll, säger Lars Hoffman.
Den kvinnliga bankchefen ansåg, enligt egen utsago, att det var stor oreda på kontoret - ärendena sköttes hafsigt till följd av pressen att prestera så mycket som möjligt.
- Jag berättade om min olust för Karl-Erik Andersson, som senare ringde hem till mig och sa att jag skulle vara lojal mot Lars Hoffman, berättar hon.
- Jag upptäckte stora brister och övertrasseringar i ett par företag och berättade det för Karl-Erik Andersson, men fick besked att allt var okej. Han och Lars Hoffman var helt förhäxade av att tjäna pengar till kontoret. Det var helt hysteriskt.
Enligt Lars Hoffman var volymen på utlåningen och intjänade kronor det enda som gällde.
- Och Karl-Erik Andersson var inte precis en person som man diskuterade med. Han var despotisk.
-Vid ett tillfälle kom Hans-Peter Garpenklint in på kontoret och luktade sprit. Han berättade för mig att han kvällen innan varit hemma hos Lars Hoffman och att de delat en flaska whiskey, säger den kvinnliga bankdirektören.
- Jag hade inget stort privat umgänge med bankens kunder. Hon hade större umgänge, säger Lars Hoffman.

 

”Utan säkerhet”
Kontoret fungerade inte bra. Ärendena var inte tillräckligt förberedda, det fanns ingen överblick av kundernas totala engagemang och planeringen var i allmänhet mycket dålig.
Då och då struntade Lars Hoffman i att använda blanketter för låneansökningar. I stället överlämnade han till sina handläggare lappar med namn och personnummer på kunder som skulle låna pengar och uppgifter om hur mycket pengar som skulle lånas ut.
Vid ett tillfälle förklarade Lars Hoffman att man måste göra något åt Garpenklintsfären. En tjänsteman fick en hög med handlingar påskrivna "in blanco" av Garpenklint och hans medhjälpare.
På handlingarna satt det lappar med uppgifter om vad som skulle göras. Det gällde registrering av krediter, uttag av säkerheter och pantsättningar "så att allt blev juridiskt riktigt".
- Det var mycket "in blanco". Kunder skrev bara sitt namn på en lånehandling. Sedan fyllde Lars Hoffman och hans närmaste medarbetare, kvinnan, i hur mycket pengar som skulle lånas ut och till vilket företag, berättar en tjänsteman.
En annan tjänsteman säger:
- Hon bad mig vid ett tillfälle att ringa en kund och ljuga om en viss förändring. När jag vägrade, svarade hon:
- Felet med dig är att du är alldeles för ärlig.
Personalen vid bankens arkiv i Vänersborg - det så kallade valvet – var mycket irriterade över att det inte kom handlingar från Göteborg som det skulle och över att det till och med saknades handlingar.
Varje månad hade kontoret övertrasseringar på 100 miljoner kronor. Det doldes - enligt åklagaren - genom att nya krediter utan säkerhet kontinuerligt beviljades. På så sätt försvann övertrasseringarna och det såg ut som om kunderna skötte sig.
- Då och då var övertrasseringslistan lång, men det var inga konstigheter. Dessutom diskuterade jag ofta med Karl-Erik Andersson om vad vi skulle göra med övertrasseringarna. Jag agerade efter hans instruktioner, säger Lars Hoffman.
Tjänstemän som ifrågasatte om krediter verkligen skulle beviljas när säkerheter saknades fick - enligt egna uppgifter - andra arbetsuppgifter av sina chefer.
När en tjänsteman berättade för bankens VD Karl-Erik Andersson om övertrasseringarna fick han - enligt egna uppgifter - svaret:
- Det är korrekt. Krediterna är beviljade.
Hans-Peter Garpenklint berättar:
- Det var stor oordning och oreda på Sparbanken Västs kontor i Göteborg, det var miserabelt och fruktansvärt dåligt skött. Det gjordes till exempel inga riktiga uppföljningar av de olika engagemangen och man struntade i grundläggande formaliteter.
Till styrelsen rapporterade Karl-Erik Andersson om stora framgångar i Göteborg.
- Han sa att den kvinnliga bankdirektören och Hoffman var så pass duktiga att de inte gick att stoppa, berättar Karl-Erik Brandt.
- Karl-Erik Andersson skröt också för andra sparbanksdirektörer om hur hög farten var i Göteborg.
Karl-Erik Brandt berättar att direktör Andersson vid ett tillfälle rapporterade till styrelsen att det var oreda på kontoret i Göteborg till följd av att personalen var så framgångsrik så att den inte hann med.
- Vi blev chockade och var rädda för att få kritik av bankinspektionen. Vi krävde att Karl-Erik Andersson lät åtgärda saken. På nästa möte sa han att allt var löst.
Karl-Erik Andersson använde Göteborgskontoret som en positiv förebild och lyfte på konferenser fram Lars Hoffman som ett exempel på en mycket god bankman som bankens övriga chefer borde se upp till och lära sig av. Trots det hände det att chefstjänstemän inom banken kritiserade Göteborgskontorets ledning för att inte sköta sina papper ordentligt och för att ha bristfälliga underlag för sina beslut.
- När en internrevisor kom med kritik om hur kontoret i Göteborg sköttes, hotade Karl-Erik Andersson honom med att han skulle förlora jobbet om han inte slutade kritisera, berättar en polisman.
- I efterhand har jag fått veta att internrevisorerna skickade kritiska PM till Karl-Erik Andersson om situtionen i Göteborg, säger Inge Carlsson som tidigare var vice ordförande i banken.
- Men på styrelsemötena anmälde Karl-Erik Andersson bara att det kommit rapporter från revisorerna och sa att det inte var något. Vi fick aldrig läsa rapporterna.
Inge Carlsson säger att styrelsen var tveksam inför den kraftiga expansionen i Göteborg och flera gånger frågade Karl-Erik Andersson om den.
- Han svarade att det berodde på att vi tog kunder från Första Sparbanken genom den kvinnliga direktören. Styrelsen hade sammanträde en gång i månaden. Det var nästan bara framgångar som behandlades. Utlåningen, omsättningen och vinsten steg hela tiden, inte minst i Göteborg. Vi var stolta och nöjda.
Enligt bankens ordförande Karl-Erik Brandt garanterade VD-n Karl-Erik Andersson styrelsen att Lars Hoffman värderingar av företag och fastigheter som skulle låna pengar var bra gjorda.
- Karl-Erik Andersson var känd för att kunna genomskåda skojare. Därför kände jag mig trygg och var nöjd med Karl-Eriks garantier. Vi hade dessutom problem med några stora kunder i vårt kärnområde. Det var på grund av dem som vi inte sov bra på nätterna, inte på grund av kontoret i Göteborg, säger Brandt.
Förutom att - enligt polis och åklagare - förskingra banken på pengar, tog Lars Hoffman och den kvinnliga bankdirektören under sina år som chefer inom Sparbanken Väst emot stora summor i mutor.
Sommaren 1989 fick till exempel kvinnan - enligt kammaråklagare Gunnar Andersson - 150 000 kronor av en fastighetsspekulant för att låna ut pengar till honom.
Mannen ville först inte betala. Han skyllde på att han inte kunde ta ut 150 000 kronor ur sitt företag utan att det syntes i bokföringen och då skulle hans revisor reagera.
Det ordnade kvinnan genom att skicka fakturor på pengarna från sin makes bolag.
Bolagen hade, enligt åklagaren, ingen verksamhet, utan var bildade enbart för att ta emot mutor.
Enligt den kvinnliga direktören var det inte alls tal om några mutor utan om arvode för att hon och hennes make undersökt fastighetsmarknaden i Sidney åt fastighetsspekulanten. Upplägget bestämdes när fastighetsspekulanten en kväll var hemma hos familjen i deras sommarstuga i Onsala utanför Göteborg.
- Paret besökte visserligen Sidney, men hälsade då på kvinnans bror som bor där, säger åklagare Gunnar Andersson.

 

"Ingen fick hålla på med sådant"
Den kvinnliga bankdirektörens advokat Kurt Bark säger:
- Hon utförde ett arbete och hade tillstånd av bankens VD Karl-Erik Andersson att göra det.
- Helt fel, säger Karl-Erik Andersson. Det är självklart att ingen anställd på banken fick hålla på med sådant.
Några månader senare fick kvinnan, enligt åklagaren, ytterligare 200 000 kronor i mutor av fastighetsspekulanten för att hon sänkt hans räntor.
Han var dock tveksam till att betala.
- Jag har inte så mycket pengar, förklarade han.
- Då lägger vi upp en checkkredit på 250 000 kronor, ska kvinnan ha sagt. 50 000 till dig och 200 000 till mig.
Vid ett annat tillfälle, hävdar åklagaren, fick Hoffman och kvinnan 300000 kronor att dela på av två företagare efter att ha lånat ut pengar till dem.
Enligt den kvinnliga direktören var det inte fråga om muta, utan om en gåva.
- Den ene av företagarna ringde mig på banken och sa: Hör du, jag har en julklapp till dig här. Vill du komma ner? Jag är i bilen utanför Drottninggatan vid Arkaden.
- Ja, det ska jag göra, sa jag, berättar kvinnan.
- Jag kom ner och då så fick jag - han var ensam i bilen - det här kuvertet med pengar i. Efter lite snack så där gick jag bara upp till banken och talade om för Hoffman att företagaren hade lämnat pengarna. Jag fick sedan 150 000 kronor innan jag försvann från banken. Han behöll resten själv givetvis.
Lars Hoffman säger:
- Jag har inte fått några pengar eller erbjudanden om pengar. Kvinnan försöker skylla på mig. Företagarna var inte ens mina kunder, utan hennes.
Ett annat exempel gäller en företagare som besökte Sparbanken Västs kontor i Göteborg var och varannan vecka i olika ärenden. Ofta hade han kontakt med kontorets chef Lars Hoffman.
När de båda männen vid ett tillfälle diskuterade ett lån hände följande, enligt mannen.
Hoffman berättade att banken hade nya regler som gick ut på att banken ville vara med och tjäna pengar. Därför skulle företagaren betala provision på det som banken lånade ut till honom.
Hoffman sa att lånet var klart i regionstyrelsen och att handläggningen i huvudstyrelsen bara var en formsak.
Lånet gällde 60 miljoner kronor för fastighetsköp. Provisionen skulle vara 600 000 kronor.
Några dagar efter besöket på banken fick mannen ett fax från Lars Hoffman där det stod vilket kontonummer de 600 000 kronorna skulle sättas in på.
Företagaren besökte på nytt Sparbanken Väst, tog ut 600 000 från sitt företags konto och satte in pengarna på det kontonummer som stod på faxet.
Kontot tillhörde ett av Garpenklints många bolag.
Enligt åklagaren satte Garpenklint in 123 000 kronor på ett konto som tillhörde Lars Hoffmans hustrus bolag, 250 000 kronor gav han till den kvinnliga bankdirektören och resten behöll han som delbetalning för cirka 300 000 kronor som han lånat ut till Lars Hoffman.
När företagaren inte fick sitt utlovade lån, skrev mannen ett brev till Sparbanken Västs ledningen och berättade om vad som hade hänt.
- Han ljuger i sitt brev, säger Hans-Peter Garpenklint.
- Jag hjälpte honom med att få ett lån i Sparbanken Väst på 60 miljoner kronor. För det skulle jag få tre procent i provision, det vill säga 1,8 miljoner kronor. De 600 000 kronorna är en delbetalning som har gått in i mitt bolag och stannat där.
- Utbetalningen skedde i maj. Först i december klagade han och har dessutom inte krävt några pengar tillbaka, vilket bevisar att han ljuger.
Enligt Lars Hoffman sökte inte ens företagaren någon kredit i banken.
- Därför fick han givetvis ingen och jag inga pengar av honom. Däremot betalade Garpenklint 123 000 kronor till min frus företag för arbete som hon utfört. Hon fick bra betalt, men mer var det inte, säger Lars Hoffman.

 

”Ska ha struntat i rutinerna”
Den kvinnliga bankdirektören och Lars Hoffman struntade - enligt polisen - gång efter annan i bankens interna instruktioner vid utlåning.
Några exempel:
Den 10 november 1989. Kvinnan lånade ut 16,5 miljoner till en fastighetsspekulant. Först den 15 november - fem dagar senare – sa regionstyrelsen ja till krediten och hela 17 dagar senare - den 27 november - beviljade centralstyrelsen krediten.
I juli 1990 gav den kvinnliga bankdirektören en kredit på en miljon kronor till ett företag. För att få igenom lånet i centralstyrelsen påstod hon att köpeskillingen var 2,5 miljoner kronor trots att den bara var en miljon. I värderingsintyget stod det att huset var en enplansvilla med källare, trots att det rörde sig om en nedgången fiskodling.
I dag är pengarna förlorade för banken.
Ett annat exempel var när en affärsman köpte optioner på fastigheter – och sedan också fastigheter - i Tyskland för en halv miljard kronor.
Tyska banker ställde upp med bottenlån och en bank i Luxemburg – som Sparbanken Sverige äger - ställde upp med resten. Villkoren för lånen var att det fanns tillräckligt med aktiekapital i affärsmannens företag - det fanns det inte.
För att ordna det lät han sälja andelar i företaget. Försäljningen skulle ge 135 miljoner kronor, men gav bara 30 miljoner kronor.
Lars Hoffman och kvinnan ordnade så att dotterbolag till det svenska fastighetsbolaget Faval tecknade resten av emissionen. Sparbanken Väst lånade Favals dotterbolag 80 miljoner kronor mot aktierna i affärsmannens fastighetsbolag som säkerhet. Hoffman såg även till att Sparbanken Väst garanterade ett lån på tio miljoner kronor som Faval tog i en annan bank.
Enligt åklagaren var en del av köpekontrakten på fastigheterna i Tyskland "riggade".
- En hel del pengar försvann med största säkerhet till konton utomlands som kontrolleras av Hoffman.
Först i efterhand, när det var för sent, fick styrelsen för Sparbanken Väst ta ställning till affären. Åklagaren hävdar att Sparbanken Väst hittills förlorat 90 miljoner kronor på äventyret i Tyskland.
- Det kan bli uppemot 300 miljoner kronor, säger han.
Lars Hoffman:
- Jag har agerat alldeles korrekt och inte gjort några fel. Affären är komplicerad och inte så lätt att förstå, men absolut inte kriminell.
Lars Hoffman umgicks flitigt med flera av ledamöterna i både den lokala styrelsen för kontoret i Göteborg och i centralstyrelsen - alltså med dem som bland annat hade till uppgift övervaka hans arbete.
Umgänget bestod dels i gemensamma resor - han seglade till exempel i Västindien med bankens ordförande Karl-Erik Brandt - dels i privata affärer.
Karl-Erik Brandt berättar:
- Något år tidigare hade jag bestämt med en kompis att följa med ett gäng som skulle segla i Västindien i tio dagar. En av mina vänner - som var kund i Sparbanken Väst i Göteborg - frågade mig om det var okej att Lars Hoffman följde med.
- Jag var tveksam, men sa att det gick bra om bankens VD Karl-Erik Andersson gav sitt samtycke. Jag frågade Karl-Erik som sa att han inte var så glad åt det, men att Hoffman var en duktig kille och att det var dumt att neka honom.
- Vi seglade i tio dagar och det var jättetrevligt. Men Hoffman var svår att komma in på livet, en ensamvarg. Han var lite "banksnobbig" och pratade om stora affärer, kurser och så där. Men jag fick inget intryck av att han gjorde egna affärer.
Det gjorde han.
Tillsammans med den kvinnliga bankdirektören gjorde Lars Hoffman affärer med flera av bankens styrelseledamöter.
Efter ett sammanträde med lokalstyrelsen för Göteborg föreslog han att styrelseledamöterna tillsammans med honom och henne skulle bilda ett bolag och börja spekulera i fastigheter och räntor. Man köpte bland annat andel i ett hotell i Tyskland.
Formellt var det Hoffmans hustru och den kvinnliga direktörens make som gick in som delägare i bolaget tillsammans med tre styrelseledamöter.
Företaget, som döptes CGK Invest, drevs i praktiken av Lars Hoffman och lånade pengar av S-E-Banken i Kungsbacka.
I början av december 1990 tog Lars Hoffman ut några kompdagar från banken och reste tillsammans med Hans-Peter Garpenklint till USA.
Garpenklint var - trots sina många konkurser - inte bara en kund i banken, utan också officiell företrädare för den. Han hade fått fullmakt av den kvinnliga direktören att företräda Sparbanken Väst i flera affärer.
- Det var för att med hjälp av kriminella metoder hjälpa kvinnan driva in pengar till banken, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
- Åklagaren ljuger, säger Hans-Peter Garpenklint. Så här var det: Kvinnan hade klantat till det i samband med en kredit till ett företag i Danmark. Handlingarna var inte korrekta, det saknades till exempel underskrifter. Mitt jobb var att ordna så allt blev riktigt och det gjorde jag med lagliga metoder. Jag är ingen torped och hade ingen torped med mig.
Lars Hoffman och Hans-Peter Garpenklint möttes på Kastrups flygplats utanför Köpenhamn och flög tillsammans till New York med TWA.
Resan tog 6 1/2 timme.
I New York tog de in på lyxhotellet Waldorf Astoria.
En av anledningarna till att de reste till USA var att Lars Hoffman i New York skulle möte en medelålders svensk affärsman som bor i Chicago.
- Vid husrannsakan hemma hos Lars Hoffman något år senare hittades handlingar som visar att Lars Hoffman och affärsmannen samarbetade, säger en utredare.
Men när Hoffman kom till New York möttes han av beskedet att den svenska affärsmannen inte hade tid att träffa honom.
I stället talade männen med varandra i telefon under några timmar. Därefter träffade Lars Hoffman tillsammans med Hans-Peter Garpenklint dennes amerikanske advokat.
De tre männen diskuterade olika köp av filmrättigheter.
- Enligt amerikanska myndigheter var advokaten för en tid sedan inblandad i en muthärva bland amerikanska politiker och fick sparken från den välrenommerade advokatbyrå han arbetade på, berättar kammaråklagare Gunnar Andersson.
- Hoffman och Garpenklint tänkte använda filmrättigheterna i sin fortsatta plundring av banken och för att - till synes legalt - föra pengarna ut ur Sverige.
- Det är vanligt att filmrättighetens verkliga värde är tio procent av fakturan. Genom att visa upp filmrättigheter som säkerhet för lån i banken, hoppades de att svindeln inte skulle upptäckas.
Hans-Peter Garpenklints syn på vad som hände är annorlunda.
- För det första har jag inget med Lars Hoffman och den svenska affärsmannen affärer att göra och jag vet inte vad de pratade om. Jag diskuterade filmrättigheter med min amerikanske advokat, men det gällde fullt legala affärer. Det är visserligen sant att filmrättigheter
används för att tvätta pengar, men det gäller inte mina affärer.
- Dessutom tillhör inte min advokat någon organiserad brottslighet eller liknande. Han slutade på advokatfirman för att han inte fick bli delägare och för att han fick ett bra erbjudande från en annan byrå. Advokaten är oduglig, men inte kriminell.

 

Från New York till paradisön
Hans-Peter Garpenklint äger Nordic Investment som är moderbolag till Nordic Entertainment. Båda företagen har sina säten i New York. Enligt Garpenklint sysslar Nordic Investment med fastigheter och Nordic Entertainment med filmrättigheter. Bolagen ägs av Nordic Property Management på Cayman Island.
Dagen efter att Lars Hoffman och Hans-Peter Garpenklint landat i New York flög de vidare till Cayman Island via Miami.
Cayman Island är en liten paradisö utanför Kuba i Västindien – för turister och ekonomiska brottslingar. Ön, som är ungefär lika stor som Öland, har bara 20 000 invånare, men cirka 500 banker - varav några svenska - generös skattelagstiftning och hård banksekretess. Enligt den svenska finanspolisen kommer en stor del av de pengar som strömmar till Cayman Island från narkotikaaffärer, utpressning och prostitution.
En stor studie som den amerikanska narkotikapolisen gjorde 1989 visar att ön är en central för att tvätta narkotikapengar från i huvudsak Latinamerika.
På flygplatsen möttes Lars Hoffman och Hans-Peter Garpenklint av en svensk man i 35-årsåldern som ordnat så att Garpenklints lägenhet i bostadsområdet Cayman Reef Resort var utrustad med lakan, handdukar etc.
För Hans-Peter Garpenklint var det bara ett av många besök på Cayman Island.
- Jag har varit där ett tiotal gånger. Dels för att det är en så fin ö och sådant underbart klimat där, dels för att göra affärer, säger han.
Garpenklints svenske hjälpreda har bott på Cayman Island sedan 1987. Han har - enligt åklagare Gunnar Andersson - i Sverige figurerat i ekonomiska brottshärvor och är känd som en pålitlig "målvakt".
Efter att ha ställt in sitt bagage i Garpenklint lägenhet träffade svenskarna Garpenklints advokat på Cayman Island på dennes kontor i ett litet hus på Mary Street i öns huvudstad Grand Cayman.
- De diskuterade olika affärer, bland annat hur de skulle gömma undan och förränta pengarna som de tagit från Sparbanken Väst, säger en polisman.
Mötet slutade med att advokaten lovade att hjälpa Hoffman med att starta ett företag på ön och öppna ett bankkonto i Butterfield Bank, vilket krävs för att få lov starta ett företag på Cayman Islands.
50 000 dollar togs ut från ett av Garpenklints företag och sattes in på Hoffmans konto.
- Jag hade fått stora kreditförfrågningar från bland annat ett av Sveriges största företag och tänkte sluta på banken. Syftet med företaget på Cayman Islands var att använda det i samband med förmedling av krediter till det stora företaget som jag inte vill namnge, säger Lars Hoffman.
Senare ringde den kvinnliga bankdirektören till Garpenklint – enligt Garpenklint - för att få bekräftat att Hoffman lånat 50 000 dollar av Garpenklint och att pengarna var insatta på ett konto på Cayman Island. Hon frågade om det gick att ta ut pengar i Sverige eller om man själv var tvungen att resa ned och göra det.
- Det kan ordnas via advokaten, svarade Garpenklint.
Innan de reste tillbaka till Sverige tittade Hoffman och Garpenklint på mark som Garpenklint tänkte köpa med pengar från Sparbanken Väst.
På hemvägen köpte Lars Hoffman parfymer och deodoranter till sin hustru i taxfree-butikerna i Miami och New York. Hon hade skickat med honom en lista på vad han skulle handla.
Några veckor senare reste Hans-Peter Garpenklint tillbaka till Cayman Island och köpte mark för 750 000 dollar.
Han betalade 250 000 i handpenning och 250 000 i skatt.
Affären gick efter en tid i stöpet när den caymanska staten beslagtog marken med motiveringen att säljaren köpt den med pengar från den columbianska narkotikamaffian.
- För en tid sedan fick jag tillbaka marken eftersom polisen inte kunde bevisa att den en gång köpts med knarkpengar, säger Hans-Peter Garpenklint.
- I dag äger jag tillgångar på Cayman Island för några miljoner kronor. Till viss del är det tillgångar som har betalats med pengar från Sparbanken Väst.

 

Blev erbjuden att köpa hotell
Enligt kammaråklagare Gunnar Andersson planerade Lars Hoffman och Hans-Peter Garpenklint ytterligare affärer på ön.
En gick ut på att Sparbanken Väst skulle låna ut 70 miljoner kronor som skulle investeras i "Treasure Island Hotel" (Skattkammaröns hotell). Pengarna skulle försvinna ur bankens och myndigheternas åsyn genom skentransaktioner i USA med bland annat filmrättigheter och skuldebrev.
Till sin hjälp hade de, enligt åklagaren, tänkt använda 16 bolag, varav två ägs av en "skalbolagskung" i Göteborg som räknas till en av Sveriges rikaste personer.
- Jag har inte haft några planer på att göra affärer med "skalbolagskungen". Däremot fick jag erbjudande om att köpa hotellet. Det handlade om ett projekt på 20 miljoner kronor, inte 70 miljoner, säger Hans-Peter Garpenklint.
- Jag förhandlade med Sheraton om att vi skulle bli partners och jag hade till och med finansieringen klar genom banker på Cayman, men hoppade av eftersom det skulle kräva för mycket engagemang från min sida att driva hotellet.
Tillbaka i Sverige höll Garpenklint herrmiddagar hemma hos sig på Berzeliigatan i Göteborg. Med på middagarna var bland andra "skalbolagsadvokaten", en advokat från Skåne, tillika Garpenklints rådgivare och Lars Hoffman. Vid middagarna diskuterades Cayman Island.
- Medan de åt och drack och hade det trevligt diskuterade man hur man skulle föra ut pengar från Sverige, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
- Det är sant att vi hade det trevligt och pratade om Cayman Island. Jag visade till och med bilder från ön. Men vi diskuterade verkligen inte hur vi skulle föra ut pengar från Sverige, säger Hans-Peter Garpenklint.
Våren 1991 gick Sparbanken Västs VD Karl-Erik Andersson i pension och ersattes av Håkan Tidlund (i dag chef för Folksam). Inför skiftet förklarade Karl-Erik Anderssons stolt att Håkan Tidlund tog över en bra bank utan några lik i garderoben.
Det var inte sant.
Ändå lade bankens revisorer Lars-Olof Pettersson och Christer Nordelöf vid stämman fram en helt "ren" revisionsrapport - ingen kritik mot vare sig styrelsen eller VD-n Karl-Erik Andersson. Alla hade skött sig och banken fungerade bra, enligt revisorerna.
Någon månad tidigare sjukskrevs den kvinnliga bankdirektören. Till en början på halvtid, sedan heltid.
Det var, enligt personer i hans omgivning, en bitter Karl-Erik Andersson som lämnade banken. Framförallt var han sur över att inte få stanna kvar i banken som konsult.
Men det fanns också andra orsaker.

 

Styrelsen körde över honom
Karl-Erik Brandt, tidigare ordförande i banken säger:
- Inför bokslutet ville revisorerna reservera 82 miljoner kronor för kommande kreditförluster. Karl-Erik Andersson vägrade. Han ville att hans sista bokslut skulle uppvisa rekordvinst. Efter en viss turbulens körde styrelsen över honom.
Håkan Tidlund började sitt arbete med att gå igenom bankens affärer. Han upptäckte snabbt - enligt egen utsago - att flera av bankens fordringar var mycket osäkra och att tjänstemän överträtt sina befogenheter vid utlåning
- Jag kunde också konstatera att kontoret i Göteborg expanderat mycket snabbt och att det där fanns en hel del eftersläpningar med betalningarna, säger Håkan Tidlund som tillsatte en internutredning.
Hoffman å sin sida klagade hos styrelsen över att han hade en orimlig arbetssituation i Göteborg. För mycket att göra, för lite personal.
- När advokaten på Cayman Island en dag skickade ett fax till Hoffman på Sparbanken Väst blev Hoffman nervös och sa åt Garpenklint att meddela advokaten att all korrespondens skulle gå till hans bostad och absolut inte till banken, berättar en polisman.
- Advokaten å sin sida var sur för att han inte har fått betalt för alla tjänster han gjort Hoffman och kände sig utnyttjad.
Vid ett extra styrelsemöte informerade bankens nye VD Håkan Tidlund styrelsen om vad hans genomgång av bankens finanser gett.
- Vi blev så klart chockade men trodde samtidigt att han överdrev när han sa att det kunde bli kreditförluster på ett par hundra miljoner kronor, berättar bankens dåvarande ordförande Karl-Erik Brandt.
- Jag misstänkte också att han ville nedvärdera den tidigare VD:n och skapa så goda möjligheter för sig själv som möjligt. Det är inte helt ovanligt bland nytillträdda chefer.
Ovetande om vad som pågick i Vänersborg flyttade Lars Hoffman med familj under sommaren 1991 in i en nyinköpt villa i Kullavik utanför Göteborg. Efter en tid fick familjen besök av sin schweiziske bankman.

 

Portförbjöds på banken
I augusti förlorade Lars Hoffman kredit- och regionchefskapet för Sparbanken Väst i Göteborg. Några månader senare portförbjöds han på banken, men fick behålla sin lön på 40 000 kronor i månaden.
Sparbanken Väst anlitade samtidigt advokaterna Lars Rosengren och Olle Lindeblad för att bedöma styrelsens ansvar för den katastrofala utlåningen och studera krediterna till Hans-Peter Garpenklints olika bolag. Under en månad arbetade de med att gå igenom handlingar på banken och intervjua personalen.
Efter att de båda advokaterna pratat med Lars Hoffman "städades" - enligt uppgifter till Expressen - kontoret i Göteborg på vissa handlingar.
- I efterhand har vi kunnat konstatera att väsentliga handlingar försvunnit, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
- Vi rapporterade vad vi kommit fram till på ett styrelsemöte, vi föredrog exempel på affärer som banken genomfört och sa att Hoffmans förmodligen gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman och borde avskedas. Styrelseledamöterna blev chockade och tyckte att det var obehagligt, berättar advokat Olle Lindeblad.
Den 19 december 1991 avskedades Lars Hoffman. Dagen efter lämnade banken in en åtalsanmälan mot honom för trolöshet mot huvudman och mutbrott.
- Styrelsen hade redan då bestämt att banken skulle hjälpa polis och åklagare med så mycket resurser som de önskade. Dels för att gräva fram sanningen, dels för att få fram tillräckligt mycket material för att bankens försäkring ska falla ut, säger styrelseledamoten och riksdagsmannen Arne Andersson (m).
14 dagar efter att han förlorat jobbet var Lars Hoffman i full verksamhet igen.
Han delade kontor på Karl Gustavsgatan 1 A i Göteborg med en av Sparbanken Västs tidigare kunder, som vi kan kalla Anders, och sysslade med fastigheter.
- Enligt vad Anders sa till mig berättade Hoffman för honom vid årsskiftet 1991-92 att han med kort varsel kunde ordna fram 20 miljoner kronor utan någon som helst säkerhet. Förmodligen gällde det pengar som förskingrats från Sparbanken Väst, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
Poliser, åklagare och advokater beskriver Anders som en smart person, en flexibel individ som anpassar sig efter omgivningen.
- Vi misstänker att han har varit med och planerat hela plundringen av banken, att han mot ersättning gjort modeller för hur Hoffman och den kvinnliga bankdirektören skulle kunna tömma den på pengar, säger en utredare.
- Vad vi förstår känner Hoffman och Anders varandra sedan lång tid tillbaka genom sina fäder som var gamla kompisar.
- Anders fick låna 40 miljoner kronor av Sparbanken Väst, det vill säga Lars Hoffman. Han har inte betalat tillbaka ett öre, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
Av finansinstitutet Gamlestaden lånade Anders 500 miljoner kronor för att köpa fastigheter i Holland, vilket Gamlestaden förlorade 200 miljoner på.
Enligt polisen drev Hoffman och Anders under en period flyktingförläggningar i Värmland tillsammans, finansierade med pengar från Sparbanken Väst.
Vid ett annat tillfälle tog Hoffman enligt banken ut 800 000 kronor från en privatpersons konto i Sparbanken Väst för att betala reparationsarbete på en av förläggningarna.
- Visst gjorde jag det, säger Lars Hoffman. Men kunden var med på det även om han i efterhand säger något annat. Däremot har jag inte tjänat pengar eller liknande från några flyktingförläggningar.
Kort efter att polisen fått anmälan från banken började den spana på Lars Hoffman. Utredarna kartlade hans vanor och fotograferar dem han träffade. Polisen gjorde också en sammanställning av familjen Hoffmans utgifter under åren 1988 till 1991.
Den visar att familjen gjort av med mer pengar än vad de enligt deklarationerna tjänat.

 

Polisen ringde på dörren
Tidigt på morgonen den 21:e januari 1992 väntade Lars Hoffman i sin villa i Kullavik på att Anders och en annan affärsman skulle hämta honom med bil. Männen tänkte resa till Malmö för en fastighetsaffär.
Klockan 07.30 ringde två polismän på dörren. Lars Hoffman öppnade och greps omedelbart. Två dagar senare häktades han.
Anders greps när han kom fram Hoffmans villa, men släpptes senare samma dag.
Polisen och åklagaren var inte intresserade av den andre affärsmannen. Han kunde därför köra hem till Anders "springpojke", en man i 35-årsåldern som vi kan kalla Peter, och berätta vad som hade hänt.
Peter åkte omedelbart till Anders kontor och tog hand om fem eller sex pärmar rörande affärer i Holland och Frankrike. Han tog också med sig Hoffmans två visitkortsböcker. Pärmarna och böckerna gömde han i en låda hemma hos sina föräldrar.
Klockan elva på förmiddagen samma dag greps Hans-Peter Garpenklint i sin exhustrus hem. Han häktades två dagar senare.
Enligt åklagaren höll Lars Hoffman under tiden han satt i häkte kontakt med sin hustru genom in- och utsmugglade lappar.
- På dem gav han bland annat instruktioner om hur pengarna skulle flyttas för att inte polisen skulle hitta dem.
När Peter vid ett tillfälle besökte Lars Hoffmans hustru berättade hon att hon hade ekonomiska problem, men att det fanns pengar i Schweiz. Hon förklarade att hon måste få tag på pengarna för att kunna betala räntor och lån, annars skulle familjen tvingas sälja huset.
- Det tror inte jag på. Ungefär samtidigt som fru Hoffman planerade hur pengarna i Schweiz skulle flyttas till Sverige, höll Lars Hoffman på med överklagandet av häktningen av honom. Vi misstänker att pengarna i Schweiz skulle finansiera hans flykt från Sverige, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
Enligt utredarna träffades Peter, Anders och fru Hoffman i Peters villa i Hovås utanför Göteborg och bestämde att Peter skulle resa till Schweiz och hämta pengar.
Fru Hoffman hade ett konto på banken "Bank in Luzern" i staden Luzern. På kontot skulle det finnas drygt 400 000 kronor.
Hon berättade att det inte var några problem att hämta pengarna. Det var bara att prata med en viss bankman som paret Hoffman kände.
Peter fick fullmakter från paret Hoffman och i slutet av mars reste han till Schweiz.
Anders betalade, enligt Peter, resan och hotellövernattningarna, sammanlagt 20 000 kronor.
Peter flög från Landvetters flygplats till Köpenhamn där han övernattade på Hotell Dania nära Kastrups flygplats.
Dagen efter flög han vidare till Zürich och åkte sedan med tåg till Luzern. Han hade fått både adress och vägbeskrivning till banken av fru Hoffman, men hittade den inte förrän efter en stund.
Banken låg på femte våningen i en ordinär fastighet. Vid entrén fanns det bara en liten dymoskylt som berättade att det fanns en bank i huset. När han steg in i banklokalen, som var på knappt 100 kvadratmeter och saknade både kassor och diskar, var han väntad och visades in i ett rum där bankmannen satt vid sitt skrivbord.
På bordet låg en plastficka med 100 schweizerfrancsedlar i valören 1 000 samt nya och äldre kontoutdrag.
Peter lämnade fram sina fullmakter, skrev på några handlingar och fick pengarna. På kontot fanns det, enligt mannen, sammanlagt 17 miljoner kronor.
Besöket varade i knappt en halv timme.
Därefter åkte han tillbaka till Köpenhamn och övernattade på ett hotell.
- När jag på morgonen dagen efter väntade på flyget på Kastrup träffade jag Anders som ville att jag skulle åka till Cayman Islands och hämta pengar. Jag vägrade, berättar Peter.
Tillsammans reste de båda männen tillbaka till Landvetter och Göteborg.
- Anders sa att vi inte kunde ge fru Hoffman mer än 20 000 kronor. Det skulle verka underligt om hon började röra sig med mycket pengar.
- Han behöll resten av pengarna, makarna Hoffmans pass och kontoutdragen. Anders frågade också om det fanns mer pengar på kontot i Schweiz.

 

Växlade pengarna på olika ställen
Peter körde med sin bil hem till fru Hoffman och hämtade henne. På vägen ned till konditoriet Bärnarp i Billdal, där de skulle dricka kaffe, överlämnade han 20 000 kronor som hade hade i fickan.
- Hon blev glad, men sa att det fanns mera pengar på kontot. Jag förklarade att jag inte vågade ta in mera pengar.
Fru Hoffman växlade in pengarna på fyra ställen i Göteborg – Första Sparbankens kontor i Kullavik och i Östra Nordstan och på Forex kontor på Avenyn och vid Centralstationen.
En tid senare träffades Anders, fru Hoffman och Peter i dennes gillestuga, enligt Peter.
- Fru Hoffman sa att det fanns pengar på en bank på Cayman Islands. Kontaktperson var en Andrew McField, berättar Peter.
- Anders ville att jag skulle flytta pengarna. Han sa också att han kunde anlita släktingar i Brasilien för att gömma pengarna och att det fanns 45 miljoner kronor på Cayman Islands.
Det enda som behövdes var Lars Hoffmans pass, en fullmakt och en 12 siffrig kod - som fru Hoffman kunde utantill.
De diskuterade en stund om de skulle flytta pengarna till Brasilien eller låta dem vara kvar på Cayman Islands, men bestämde inget.
Efter en tid hölls ett nytt möte i gillestugan.
- Det diskuterades var det fanns pengar någonstans. Fru Hoffman sa att hon var i stort behov av pengar.
Då och då lämnade Peter sällskapet för att gå upp i huset och hämta kaffe och gå på toaletten.
- Jag skrev ned vad fru Hoffman berättat. Hon pratade om att det fanns 17 miljoner på Bank in Luzern, 45 miljoner på Cayman Island och åtta miljoner US-dollar på Bank of Cypros.
- Det diskuterades också hur man skulle göra med fullmakter och vilka koder och kontaktpersoner som fanns.
- Anders hade manisk polisskräck och trodde att både hans och Hoffmans hus och telefoner var avlyssnade. Därför hölls mötena hemma hos Peter, säger kammaråklagare Gunnar Andersson.
Enligt fru Hoffman och Anders är det som Peter och åklagaren hävdar inte sant. De har inte diskuterat några pengar utomlands eller haft några "hemliga" möten.
Fru Hoffmans advokat Göran Bergendahl säger:
-Hon har träffat de här båda männen (Peter och Anders, red anm), men har inte diskuterat hemliga utländska bankkonton. Pengarna som hämtades hem till henne från Schweiz kommer, så vitt hon vet, från legala affärer. Hon säger att hon inte gjort sig skyldig till något brottsligt.
Under våren kom Anders hem till Peters hustru och bad henne, enligt vad hon själv uppger, övertala maken att hämta hem ytterligare pengar från utlandet.
- Vägrade han skulle "unga 20-åringar besöka honom".

 

Säger att han blev hotad
Det skrevs ut fullmakter på löpande band till Peter. Ibland gick det så fort att hans namn stavades fel.
- Vid ett tillfälle ringde fru Hoffman och sa att jag skulle komma hem till henne. Hon ville att jag skulle göra en ny kurirresa, men jag vägrade. Jag åkte ändå dit, hon skulle bland annat läsa upp ett brev för mig som Lars Hoffman skickat till henne från häktet.
Peter tog med sig en bandspelare som han gömde i en väska och åkte hem till fru Hoffman. I brevet från Lars Hoffman som åtminstone delvis var ställt till Peter skriver han bland annat följande (enligt bandinspelningen):
"Vad som däremot är ett faktum är att jag löper stor risk att bli fälld för trolöshet mot Sparbanken. Jag har hittills tagit på mig hela ansvaret för Gästbostäder och skyddat Anders. Du kan babbla hur mycket du vill. Det påverkar inte mig ett dugg. Dessutom vet åklagaren allt ni vet. Har inte jag eller min fru senast onsdag eftermiddag fått ett lugnande besked plus alla papper tillbaka släpper jag en bomb hos åklagaren som inte Anders hämtar sig ifrån på åratal. Även du ... "
Enligt åklagaren träffades Anders och fru Hoffman under våren vid några tillfällen på ödsliga platser i Göteborgsområdet för att diskutera utländska bankkonton. Ett möte ska ha hållits i en bil på Skanstorget, ett annat i Kullaviks hamn.
Enligt vad Peter själv berättar blev han vid flera tillfällen hotad av en tidigare främlingslegionär för att han inte ville hämta hem pengar från bland annat Cayman Islands.
När Sparbanken Väst höll bolagsstämma i april förra året avgick i stort sett hela styrelsen. Ledamöterna tyckte att de inte kunde sitta kvar efter vad som hänt i banken.
Däremot fick revisorerna förnyat förtroende trots att de, medan den misstänkta svindeln och den usla utlåningen pågick, inte hade någon som helst kritik att komma med.
Dock ändrade sig revisorerna något - efter att polisutredningen inletts och Lars Hoffmans häktats - och kritiserade såväl styrelsen som bankens tidigare VD Karl-Erik Andersson i revisionsrapporten till stämman. Men precis som tidigare tyckte revisorerna att alla skulle beviljas ansvarsfrihet. Så blev det också.

 

Har fått socialbidrag
Trots att Lars Hoffman - enligt åklagaren - har tiotals miljoner kronor gömda utomlands har familjen vid flera tillfällen fått socialbidrag för att klara sitt uppehälle.
För att inte knäckas av att sitta isolerad sysselsatte Lars Hoffman sig i häktet med motion, bokläsning, korsordslösning och att skriva brev.
Under hösten försämrades hans psykiska status. Han blev enligt anstaltsläkaren Anders Elvefors nedstämd, fick svårt att koncentrera sig och led av tilltagande oro.
Den 13 december 1992 klockan 11.55 - efter knappt elva månader i häkte - släpptes han med reseförbud. En tid senare gick Sparbanken Väst upp i den nybildade Sparbanken Sverige.
Hade den inte gjort det hade banken gått i konkurs.

 

FESTEN ÄR ÖVER... ...och så här tycker de inblandade om Sparbanken Väst-härvan

 

o Sparbanken Västs tidigare VD Håkan Tidlund:
- Jag vill inte säga om Hoffman mfl har varit kriminella förrän
domstolarna har sagt sitt. En allmän förklaring till de stora förlusterna i Sparbanken Väst är dels samhällsklimatet under slutet av 80-talet, dels den kraftiga expansionen i
Göteborg som styrelsen och den tidigare VD-n Karl-Erik Andersson har ett
ansvar för.

 

o Sparbanken Västs advokat Olle Lindeblad:
- De banktjänstemän som ägnade sig åt mutor och annat i mindre omfattning
kommer sannolikt aldrig att upptäckas.Att banktjänstemän får provision - mutor - är inget unikt för Sparbanken Väst. Det har förekommit på många banker.

 

o Sparbanken Västs tidigare ordförande Karl-Erik Brandt:
- Styrelsen fattade ett beslut. Lars Hoffman och den kvinnliga direktören gjorde något helt annat. Vi kunde till exempel besluta att pengar skulle lånas ut till företaget A, men de lånade ut pengarna till företaget B. Styrelsen krävde vissa säkerheter för lånen, men de blev aldrig inhämtade.
- Ansvaret för vad som har hänt faller mycket tungt på den tidigare VD-n Karl-Erik Andersson och på revisorerna, inte ens bankinspektionens revisorer reagerade ju. Karl-Erik Andersson höll undan information för styrelsen om att det inte fungerade i Göteborg, vilket kan förklaras av att han var så egocentrerad och fixerad vid att göra resultat. Men hade å andra sidan revisorerna skött sitt jobb - det som de har bra betalt för att utföra - hade det här aldrig hänt.

 

o Sparbanken Västs tidigare VD Karl-Erik Andersson, delgiven misstanke om grov trolöshet mot huvudman:
- Jag är kallad att vittna vid rättegången och har tillsammans med min advokat kommit fram till att jag inte närmare ska kommentera vad som har hänt. Under mina 44 år på banken har jag arbetat mycket hårt och försökt skaffa arbetstillfällen. Jag tycker att det är djävligt ynkligt att man nu vill smutskasta mig, alla människor kan ju bli lurade. De som kritiserar mig är sådana som inte har klarat av sitt jobb. Lars Hoffman och den kvinnliga bankdirektören har utnyttjat det förtroende de hade hos mig och styrelsen. Jag kunde inte i min sinnevärld
föreställa mig att jag skulle bli utsatt för en gangsterliga.

 

o Kammaråklagare Gunnar Andersson:
- Grunden för vad som har hänt i Sparbanken Väst finns att hitta i 80-talets syn på hur banker skulle skötas. När Sparbanken gick över till "business" gavs möjligheter åt kvalificerade killar som Lars Hoffman. Han är en oerhörd kriminell begåvning, har stor organisatorisk och administrativ förmåga och är oerhört fräck. Upplägget är djävulskt utstuderat. Men en förutsättning för Lars Hoffmans brottslighet har utan tvekan en VD som Karl-Erik Andersson varit.

 

o Lars Hoffman, fd bankdirektör och regionchef i Sparbanken Väst:
- Jag är oskyldig och kan hur enkelt som helst bevisa att åklagarens åtal är helt fel. Därför är jag inte det minsta orolig för rättegången. Jag har viss förståelse för att vissa saker ser underliga ut, för det där handlar om oerhört komplicerade skeenden. Det kommer att bli oerhört pinsamt för åklagaren vid rättegången och det är han medveten om.
- Hela Garpenklintssfären har till exempel gått tillbaka till banken. Det finns ett fall som inte har skötts i enlighet med bankens kreditinstruktioner, men det finns det förklaringar till. Döms jag som skyldig, begår rätten ett justitiemord utan dess like.

 

o Kvinnlig fd bankdirektör och biträdande regionchef i Sparbanken Väst.
Enligt hennes advokat Kurt Bark lider hon av en sjukdom:
-Hon förnekar alla påståenden om att hon har begått några brott. Hon har fått pengar från kunder, men det har inte varit fråga om mutor utan arvoden för utfört mäklararbete. Hon har inte själv fattat några beslut, utan dragit allt för Hoffman och huvudkontoret. Hon har dessutom inte haft något företag på Cayman Islands med Lars Hoffman.

 

o Hans-Peter Garpenklint, affärsman:
- Jag är ingen ängel eller Guds bästa barn, men åklagaren ljuger när han säger att jag har hjälpt Hoffman och förskingrat pengar från banken. Jag har inte gjort något kriminellt mot Sparbanken. Den sista kreditrullningen som beviljades var på 30 miljoner. Den är enligt åklagaren okej, men inte de andra som har genomförts på samma sätt. Sparbanken Västs affärer sköttes under de här åren mycket dåligt och man har förlorat mycket pengar, men inte på brott utan på just dåliga affärer. Det finns personer inom banken som har fått mutor men som inte är åtalade, varför?
-Jag har lyssnat på samtal mellan både Lars Hoffman och banken ordförande Karl-Erik Brandt och mellan Hoffman och bankens VD Karl-Erik Andersson där han har informerat dem om allt. De visste och godkände, så enkelt är det.

 

o "Anders", fastighetsdirektör.
Hans advokat Hans Strandberg säger:
- Min klient nekar till att han har gjort något brott. Han känner såväl familjen Hoffman som Peter och kände till att Peter skulle hämta pengar i Schweiz, men hade inget med det att göra. Han menar att han överhuvudtaget inte haft något att göra med eventuell brottslighet i Sparbanken Väst.

 

o Lars-Olof Pettersson, revisor i Sparbanken Väst 1986-92:
- Det är sant att första gången vi revisorer i en revisionberättelse riktade kritik mot styrelsen och VD:n Karl-Erik Andersson var 1992. Om vi även varit kritiska på annat sätt kan jag inte säga på grund av min tystnadsplikt. Det spelar ingen roll att banken inte finns längre.

 

o Christer Nordelöf, revisor i Sparbanken Väst 1986-92:
- Under åren påpekades flera gånger för dels bankens verkställande ledning, dels för Lars Hoffman att det var brister i ordningen och redan på Göteborgkontoret. Det var på vårt initiativ som det tillsattes en controller vid Göteborgskontoret.
- Vi har fullgjort vårt uppdrag, även om vi inte upptäckte några kriminella affärer i banken. Jag tror att man i framtiden måste förändra revisionsarbetet, men den externa revisionen kan inte upptäcka allt. Det krävs hårdare intern kontroll.

 

o Jerker Wistrand, finanschef i Göteborgs kommun. Finansinspektionens
revisor i Sparbanken Väst 1986-90:
- Vi gjorde normala revisionen och upptäckte inget märkligt. Sparbanken Väst sågs som en mycket bra bank med lite kreditförluster och VD-n Karl-Erik Andersson ansågs kompetent. Men vi tyckte att kontoret i Göteborg inte fungerade som det skulle och påpekade detta för Karl-Erik Andersson. Det var ibland dålig ordning på handlingar. Jag tror också vi informerade bankens styrelse om detta.
Mikael Bergling, Expressen 19930929-19931001

 

<< tillbaka