NEW YORK – Håkan Matson

Namn: Håkan Matson
Ålder: 53 år
Bor: Stockholm
Då: Expressens korrespondent i New York.
Idag: Motorjournalist på Dagens Industri.
 
Jag var ganska ny korrespondent för Expressen i New York och hade precis hunnit ordna lägenhet på Manhattan när jag på morgonen, just som jag ställt fram te och mackor, hörde hur någon på CNN sa att ett flygplan hade kraschat i ett av tvillingtornen. Jag rusade fram till tv:n och tittade på bilderna. Därefter slängde jag på mig kläderna, rafsade till mig block och penna och sprang ut. På gatan var det extrem bilkö. Därför tog jag tunnelbanan. Vid Chinatown började tåget gå väldigt trögt. Jag hoppade av vid Canal Street och fortsatte vidare till fots.
På vägen ner mot WTC mötte jag människor som sprang därifrån. Jag minns speciellt en kvinna som skrev ”vi är i krig, vi är i krig”. Någon annan skrek: ”de har anfallet Pentagon också”.
Efter en stund såg jag hur ett av tornen brann. Min enda tanke var att jag måste komma förbi polisavspärrningarna. Jag stannade till ungefär ett kvarter från WTC och tittade upp. Det som pågick var helt osannolikt, som en film. När jag tog sats för att rusa ända fram såg jag hur det ena tornet vek sig och rasade.
Ett gigantiskt rökmoln vällde fram genom gatan jag stod på. Jag gjorde som alla andra; vände mig om och sprang. Det är få gånger i livet man inte vet om man kommer att klara det. Det här var ett sådant tillfälle. Jag var ordentligt rädd. Molnet kom hela tiden efter oss. Människor snubblade, föll och skrek. Det var totalt kaos.
Efter ett par hundra meter sprang jag in i en kontorsbyggnad. När molnet lagt sig en stund senare var allt utanför täckt av ett decimeter tjockt lager av damm och skräp. Det gick inte att se ut.
På andra sidan gatan stod sjukhuspersonal och delade ut andningsskydd. Jag tog ett sådant och gick tillbaka mot WTC för att se vad som hade hänt. Då såg jag hur det andra tornet höll på att rasa och vände om.
En bit upp på Manhattan sprang jag förbi en kille med en cykel. Jag erbjöd honom 200 dollar för cykeln. Då kom det fram en börsmäklartyp och skrek 2000 dollar. Killen vägrade dock att sälja.
Jag försökte intervjua folk. Men det gick knappt. Människor var alldeles för chockade och vad skulle de säga?
Efter ungefär två timmar kom jag hem och började skriva. Kvar på bordet stod teet och mackorna. Sista texten – Bush tal till nationen – lämnade jag strax före deadline.
Den första tiden efter attentaten arbetade jag som i trans, samtidigt som jag sov bättre än någonsin. Det var helt hysteriskt. Jag lärde mig att jag klarar mer än vad jag trodde.
Varje gång jag åker till New York brukar jag besöka Ground Zero och stå där och titta och tänka. Helt ensam. Detta är en helt ofattbar händelse. Det går knappt att ta in att flera tusen människor dog där framför mina ögon. Det gör en ödmjuk på alla sätt, både inför livet och journalistiken.
Under vintern och våren 2001-2002 kom Otto Sjöberg till Expressen och tidningen ändrade inriktning med resultat att jobbet som USA-korre mer gick ut på att skriva av National Enquirers halv- eller helfalska historier om Oprah Winfreys eventuella bantning eller Bill Clintons okände son istället för riktiga reportage och artiklar. Jag såg inte framför mig hur jag skulle klara av den typen av rapportering, inte efter att ha varit med om en sådan händelse som terrordåden den 11 september. Det bidrog till att jag sommaren 2002 flyttade hem till Sverige, sade upp mig från Expressen och började på TV4 som motorjournalist.
Mikael Bergling, Journalisten, 2006-09-06