 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
Direktörståget -25 år sedan fondstriden
I morgon är det 25 år sedan 75 000 demonstranter tågade genom Stockholms gator mot löntagarfonder, en av de största demonstrationerna någonsin i Sverige. -Egentligen var det helt absurt. När protesterna mot fonderna kom igång, var förslaget i praktiken redan nerlagt. Fonderna blev ett sätt att ena SAF, säger historieprofessorn Lars Ekdahl på Mälardalens högskola.
Demonstrationståget gick från Humlegården till Riksdagshuset, där en skrivelse med uppmaningen ”För Sveriges bästa. Nej till löntagarfonder!” överlämnades. Patrick Engellau, i dag ordförande för den nyliberala tankesmedjan ”Den Nya välfärden” var en av deltagarna i demonstrationståget. -Det var glatt och trevligt. Det kändes att vi var vinnarna när vi gick längs Stockholms gator. På restaurang Riche, inte så långt från Humegården, satt TCO:s nuvarande ordförande Sture Nordh och åt lunch tillsammans med bland andra PTK:s ordförande Ingvar Seregard och TCO-S:s ordförande Hans Hellers. -Vi såg hur limousinerna kom farande. Ut plockades demonstrationsplakat. Hans Heller konstaterade förvånat, och möjligen nöjt, att nuförtiden är det direktörerna som är ute och demonstrerar medan fackliga företrädare äter lunch på Riche och diskuterar framtidsfrågor, säger Sture Nordh i dag. I sin doktorsavhandling i ekonomisk historia "Fordismens kris och löntagarfonderna i Sverige" hävdar Ilja Viktorov att Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) använde motståndet mot löntagarfonderna som ett sätt att dölja inre splittring. -Svensk ekonomi var inne i en mycket allvarlig kris. Samtidigt pågick det bittra diskussioner inom SAF som höll på att falla samman. Fonderna kom som en gåva. 4:e oktoberrörelsen startades när slaget redan var vunnit och handlade inte så mycket om fonderna som att hålla samman arbetsgivarna. Liknande uppfattning har historieprofessorn Lars Ekdahl på Mälardalens högskola. - När protesterna mot fonderna kom igång, var förslaget i praktiken redan nerlagt. Fonderna blev ett sätt att ena SAF
Kompromiss mellan arbete och kapital Ander L Johansson, adjungerad professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och tidigare chef för AMS, LO-utredare och sommargranne med löntagarfondernas svenska upphovsman Rudolf Meidner, beskriver fonderna som en logisk konsekvens av den solidariska lönepolitiken. -Redan under 50- och 60-talen dök det upp tankar kring fonder. Men det hände inte så mycket. Den svenska modellens grundidé var en slags maktdelning mellan två parter med olika intressen som de respekterar, en kompromiss mellan arbete och kapital. Ägandefrågorna var stendöda. Det fanns dessutom starka portvakter i form av finansminister Gunnar Sträng och LO-ordföranden Arne Geijer. -Samtidigt ledde den solidariska lönepolitiken till outtagna löneutrymmen - övervinster - i framför allt de större och framgångsrika verkstadsföretagen, vilket irriterade inte minst industriförbunden inom LO. Mot slutet av 1960-talet radikaliserades samhället. LO var inget undantag. På kongressen 1971 fick LO-ekonomen Rudolf Meidner i uppdrag att utreda hur företagens övervinster skulle kunna placeras i en fond under löntagarnas kontroll. – Vid den här tiden pågick det en bred diskussion i samhället om den starka ägarkoncentrationen i Sverige var ett hot mot demokratin, säger professor Lars Ekdahl som har skrivit två böcker om Rudolf Meidner. Sture Nordh, ordförande i TCO: -Det som är fascinerande med den här perioden är hur långt in i borgerligheten diskussionen om löntagarinflytande gick. Det här sågs som ytterligare en demokratireform. Från början var inte frågan om löntagarfonder speciellt stor eller konfliktfylld. Det var snarast en praktisk diskussion. Det ansågs rimligt att löntagarna fick ett större inflytande. Frågan var om det skulle ske kollektivt eller individuellt.
Feldt diktade i riksdagsbänken 1976 behandlade LO-kongressen Rudolf Meidners förslag (se faktaruta). -Den socialdemokratiska partiledningen tog inte frågan på allvar. Rudolf Meidner har för mig berättat hur han försökte få till stånd ett möte med Olof Palme och Sten Andersson för att redovisa de långtgående effekterna av hans förslag. Han fick inte träffa någon i partiledningen. De bedömde inte förslaget som realistiskt, säger Anders L Johansson. -De kommande åren blev en enda lång och plågsam resa bort från den hårda kärnan i fondförslaget som var de riktade nyemissionerna, alltså övertagandet av ägandet. Till slut blev löntagarfonderna en del av AP-systemet. Den 20 december 1983 fattade riksdagen det formella beslutet att införa löntagarfonder. Finansminister Kjell-Olof Feldt (s) diktade i riksdagsbänken: ”Löntagarfonder är ett jävla skit
Idag en död diskussion I dag är det ytterst få som diskuterar om eller hur löntagarnas inflytande och makt ska stärkas. -Det tror jag beror på att fackföreningsrörelsen under de senaste åren har haft en besvärlig situation med bland annat 90-talskris, medlemsflykt och konflikt om kollektivavtalen och a-kassan. Dessutom byggde kapitalbildningen och nyemissionerna i löntagarfondsförslaget på nationell styrning av ekonomin. Idag är kapitalrörelserna globaliserade, säger Anders L Johansson. Professor Lars Ekdahl vid Mälardalens högskola upplever att det idag nästan är förbjudet att diskutera fondfrågan. -Samtidigt är de problem som man försökte lösa med förslaget ännu mera akuta. När Fokus bad LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kommentera fonddiskussionen och fackets agerande idag, hänvisade hennes presschef till chefsekonomen Dan Andersson. -Företagdemokrati är en fullständigt död diskussion inom socialdemokraterna, men även inom LO, säger historieprofessorn Kjell Östberg som nyligen utkom med en biografi om Olof Palme. -Jag tycker att det är en bra mätare på hur långt socialdemokratin har anpassat sig. Man har överlämnat mer och mer till marknaden. Samtidigt är jag övertygad om att frågor kring makten över produktionen och företagen kommer tillbaka. Det är bara titta på vad som nu pågår med en marknad som driver vind för våg. Enligt TCO:s ordförande Sture Nordh är en diskussion om löntagarfonder en omöjlighet idag. -Det organiserade löntagarintresserat är svagare idag än vad det var då. Den globaliserade ekonomin har också ändrat förutsättningarna för nationellt beslutsfattande vilket fonderna byggde på. Det är avgörande skillnader. *Men har inte det kollektiva ägandet i form av exempelvis pensionsfonder ökat? -Jo, men kollektiva ägandet är ingen garant för starkt löntagarinflytande. Vi är inne i begynnande diskussion - som ännu inte är särskilt systematisk - om hur vi som löntagare ska kunna utnyttja att vi är ägare och delägare av pensionskapitalet. Det handlar bland annat om att se till att det finns rimliga villkor för de anställda. *Samtidigt vill framtidens pensionärer ha största möjliga pension? -Det spelar säkert roll för situationen idag om vi ska vara riktigt uppriktiga. När amerikanska framtida pensionärer investerar är de i första hand intresserade av avkastningen. När svenska AP-fonden investerar i Asien eller USA gör man det för att det i första hand är ett långsiktigt sätt att få en bättre avkastning. SSU:s ordförande Jytte Guteland säger att det är viktigt att demokratin följer med när -När nu varor och tjänster rör sig fritt, är det viktigt att de politiska instrumenten också fungerar över landsgränserna. Det kräver gemensamma verktyg. Bland annat måste fackföreningarna i EU få bättre möjligheter att arbeta över nationsgränserna för att kunna vara en stark motpart till arbetsgivarna.
Höggravid ledarskribent 1983 bevakade en höggravid Anne-Marie Lindgren 4:e oktoberdemonstrationen som ledarskribent på Stockholmstidningen. Idag är hon utredningschef för Arbetarrörelsens Tankesmedja och en av socialdemokratins ledande ideologer. -Internationaliseringen gör fonderna omöjliga idag. Hela konstruktionen byggde på att kapitalet är nationellt. I den meningen är diskussionen överspelad samtidigt som bland annat miljöproblem och finanskriser bäddar för en allt hårdare diskussion som ifrågasätter marknadens fria spelrum. Det lär dock bli andra lösningar än fonder. *Redan är mycket av kapitaler kollektivt ägt? -Det är en paradox att det kollektiva ägandet kanske aldrig varit så stort som idag. Ägandet har kollektiviserats och anonymiserats. Enligt många är det ett skäl till att kapitalet blivit mer ansvarslöst. -Samtidigt undrar man vart världen är på väg. Maos gamla Kina är det kanske mest kapitalistiska landet i världen samtidigt som kapitalismens tidigare högborg USA socialiserar finansmarknaden. Det är svårt att hänga med. Inte heller Anna Hedborg – fondutredare på LO tillsammans med Rudolf Meidner - tror att löntagarfonderna kommer tillbaka. -Men frågor om rättvisa, fördelning av produktionsresultat och makt är eviga och kommer tillbaka. Det kan du vara säker på.
Kan bli aktuellt igen En gång per år ger ”Den nya välfärden” ut tidningen ”4 oktober”. Tidningen brukar innehålla rubriker som ”Det svenska företagarförtycket” och ”Halvera arbetsgivaravgiften”. Engellau säger att företagarklimatet har förbättrats rejält sedan 1983 och att socialdemokraterna har stått för många av förändringarna. -Idag finns inte löntagarfonder eller något liknande på kartan. Men man vet aldrig om framtiden. Mikael Bergling och Fredrik Nejman Först publicerad: Fokus 3 oktober 2008
FAKTA 1: Löntagarfonderna förknippades så hårt med Rudolf Meidner att de kallades Meidnerfonderna. Men de var inte hans idé. På LO-kongressen 1971 restes flera motioner om att löntagarna både borde få ökat inflytande och en större del av vinsterna i lönsamma företag. Exakt hur det skulle gå till var dock oklart. LO-ekonomen Rudolf Meidner fick uppdraget att hitta en modell. Han skissade på ett system som bland annat gick ut på att 20 procent av företagens vinster skulle omvandlades till aktier i bolagen. Dessa skulle läggas i en löntagarfond där facket skulle ha majoritet i styrelsen. Förslaget som lanserades i rapporten ”Kollektiv kapitalbildning i löntagarfonder” som antogs av LO-kongressen 1976. LO och Socialdemokraterna bildade en gemensam fondgrupp som under de kommande åren presenterade olika rapporter och förslag på löntagarfonder. I juni 1983 lade regeringen Palme det slutliga förslaget som bland annat gick ut på att det skulle bildas fem regionala löntagarfonder, styrda av politiskt tillsatta styrelser. Fonderna, som skulle förse näringslivet med riskkapital, fick inte äga mer än sex procent av aktierna i ett företag. Fondbeslutet klubbades igenom i riksdagen i december 1983, trots att vpk (vänsterparitet kommunisterna) lade ner sina röster. 1991 inledde regeringen Bildt avvecklingen av fonderna. När en åldrad Rudolf Meidner fick frågan om löntagarfonderna 1993 svarade han: -Idén var tysk från början. Bara de allra dummaste säger att det var mitt påhitt. |