”Det gäller att vara påläst”

Under de senaste 30 åren har han medlat i konflikter över hela världen.
Nu arbetar Jan Eliasson med att försöka läsa konflikten i Darfur.
-En medlare bör vara mentalt och fysiskt stark, ha bra sittfläsk och stort tålamod, säger Jan Eliasson.

Han har sitt kontor i rum A 1625 på utrikesdepartementets Afrikaavdelning på Malmtorgsgatan 3 i centrala Stockholm. I samma korridor sitter bland annat den tidigare biståndsministern Maj-Inger Klingvall.
Sedan Jan Eliasson 2006 utsågs till FN:s speciella sändebud i Darfur åker han en gång i månaden tillsammans med sin medarbetare kanslirådet Jonas Westerlund till Sudan. Varje gång stannar de i ungefär tio dagar.
*Hur går det?
-Vi har på senare tid sett militär aktivitet som gör att det idag inte är en atmosfär som är positiv för förhandlingar. Stämningen mellan Tchad och Sudan är mycket försämrad. Utan en normalisering av relationen mellan de båda länderna blir den ingen fred i Darfur.
Stridigheterna i Darfur i västra Sudan blossade upp i början på 2003.  Stora områden är utom räckhåll för utländska trupper, hjälporganisationer och journalister vilket gör att det inte finns några säkra uppgifter om exempelvis antalet döda. FN beskriver dock Darfurkonflikten som världens värsta humanitära katastrof med minst 200 000 dödade människor. Ett par miljoner har tvingats fly. De flesta ¬lever som flyktingar i undermåliga läger.
I maj 2006 slöts ett fredsavtal mellan regeringen och en rebellrörelse. Det har dock inte stoppat stridigheterna.
-Avtalet var inte tillräckligt förberett hos befolkningen inne i Darfur. Förhandlingen tillbakavisades och det blev nya strider.  Det vi nu måste göra är att omförhandla avtalet, säger Jan Eliasson.
-Minst lika svårt som det har varit att få regeringen att gå med på att förändra avtalet, är det att få ihop de olika rebellrörelserna som är djupt splittrade. Det finns heller ingen samlande ledare även om flera har anspråk på att vara det.
Jan Eliasson berättar att antalet rebellrörelser har minskat från 20 till 5.
-Det gör det något lättare att diskutera, även om det fortfarande är svårt. Tänk dig en förhandling där det på ena sidan sitter regeringens representant och det på den andra sitter representanter för fem olika rörelser.

600 000 döda
Jan Eliasson är arbetarpojken från Gamlestaden i Göteborg - pappan var metallarbetare, mamman sömmerska - som via första majdemonstrationer, Hvitfeldtska läroverket, studieår i USA, Sjökrigsskolan och Handelshögskolan hamnade på UD som aspirant.
Därefter gick karriären spikrakt uppåt: attaché, ambassadsekreterare, kansliråd, departementssekretare, ambassadör, ordförande i FN:s generalförsamling och utrikesminister.
Under de senaste decennierna har han dessutom arbetat som medlare i flera internationella konflikter.
-Jag har jobbat med medling sedan 1980, till exempel i konflikten Iran-Irak, Sudan, Somalia, och Nagorno Karabach. Det blir som ett gift, även om det är frustrerande när man inte lyckas. 1982 lade vi fram ett förslag på konflikten Iran-Irak som parterna då sade nej till. Sex år senare gick förslaget igenom. Då hade 600 000 till dött. Det gör mig sorgsen och nedslagen. 
*Hur är det att förhandla med personer som är skyldiga till fruktansvärda brott?
-Det är ett moraliskt dilemma. Tillsammans med Olof Palme förhandlade jag med Saddam Hussein och Khomeiniregimen. Det var jobbigt. Det gäller dock att frigöra sig från sådana tankar. Det här är personer som, tyvärr, avgör om människor som ska dö i krig eller inte. Ditt jobb är att få slut på kriget och då måste du ha att göra med dem som bestämmer om krig och fred, trots att deras CV är otryckbart.
*Har du varit rädd?
-Nej, även om jag ibland känt att det är frågan om ganska obehagliga figurer. När vi träffade Saddam Hussein kände man fruktan och rädslan hos hans medarbetare. Då förstod jag vilken diktator han var.
*Skulle du bjuda hem dem på middag?
-Det skulle jag kunna göra det om jag fick fred.
*Vilka egenskaper bör en bra medlare ha?
-Han eller hon bör vara mentalt och fysiskt stark, ha bra sittfläsk och stort tålamod. Det är ofta frågan om en lång resa. Det är dessutom bra att vara påhittig, att kunna se nya vinklar och möjligheter.
*Ge ett exempel?
-Sudan 1993. Befolkning var isolerad och skulle ha dött om vi inte snabbt kom fram med mat och mediciner. De stridande vägrade dock gå med på ett eldupphör. Däremot gick de med på att öppna ”humanitära korridorer”, vilket innebär att mellan 50 000 och 75 000 människor räddades.

Omfattande stamfejder
Idag genomför bland annat FN, Afrikanska Unionen och Röda Korset omfattande humanitära insatser i Darfur.
- Det är en jättelik operation som kostar 800 miljoner dollar om året och engagerar 12 000 människor. Samtidigt är humanitärt bistånd egentligen som att sätta plåster på infekterade sår. Pengarna borde istället användas till att bygga hälsokliniker, skolor, befattningsprojekt och liknande.
-Våra förhandling handlar om att finna långsiktiga lösningar, en annan modell för fördelning av landets resurser, en annan maktdelning och om att få bort vapnen. Människor måste få rätt att komma tillbaka till sina hem. Av en befolkning på sex miljoner finns två miljoner i läger, säger Jan Eliasson och tar upp en sten från Darfur som han har i fickan.
*Känns det inte ganska tröstlöst?
-Nja. Jag hade förhoppningar i augusti, även om jag aldrig använde ordet optimism. Då fick vi ihop sju av åtta rörelser till ett möte i Tanzania där de utvecklade en gemensak dagordning, alltså vilka frågor som vi skulle ta upp. Vi fick också säkerhetsrådets resolution 1769 där det bland annat står att styrkan ska öka från 7000 till 20 000 plus 5000 poliser. Sedan har vi haft en negativ utveckling.
*Hur jobbar ni?
-I Sudans huvudstad Khartoum har vi – FN och Afrikanska unionen – ett gemensam medlingskontor där det arbetar mellan 15 och 20 personer. När jag kommer ner möts jag på flygplatsen av rumänska livvakter som är med mig hela tiden jag är där nere.
-I Khartoum brukar jag träffa representanter för regeringen och ibland för det civila samhället innan jag tillsammans med min medförhandlare och vän Salim Salim, före detta premiär- och utrikesminister i Tanzania, åker till Al Fasher i Darfur där FN har sitt högkvarter. Därifrån åker vi sedan vidare ut i landet i helikoptrar för att träffa rebelledare.
*Hur går träffarna till?
 -Vi åker rakt ut i byarna. Vi brukar sitta i skuggan under ett träd, ofta på mattor, med våra anteckningar i knäet och diskutera. Det är allvarliga samtal.
*Får ni något att äta?
-Vi får Coca Cola eller mineralvatten att dricka. När det är god stämning kan det hända att det bjuds på ett lamm efteråt. Då är det stor fest.
*Är ni inte rädda för att bli attackerade under helikopterresorna?
-FN:s säkerhetstjänst agerar. Vi brukar också informera rebellrörelserna och regeringen om vart vi flyger. Vi utgår ifrån att de inte behandlar oss som fientligt flyg. Det står UN på helikoptrarna.
*Hur viktigt är det att du som förhandlare har en relation med dem du diskuterar med?
-Mycket viktigt. Jag brukar inte börja mötena allt för seriöst, utan frågar först om till exempel deras by, om deras familj bor här eller någon annanstans och om hur mycket de träffar sin familj. Jag försöker bygga upp en personlig relation.
*Har du fått det?
-Jag har hållit på i ett år och börjar få det. Det brukar vara en mycket varm stämning.
- Det gäller att ha respekt för deras traditioner och kultur och visa att du kan bakgrunden. För att lyckas i en förhandling måste du bygga upp ett företroende. De gör bara upp med dem som de litar på eller gillar.
Jan Eliasson säger att han i princip använder sig av samma grundteknik i alla medlingar.
-Det absolut viktigaste är att välja rätt tidpunkt för att lägga fram olika förslag och idéer. Det gäller också att respekt för historia, kultur och tradition och visa att du som förhandlare kan mycket om parternas miljö, tradition och religion.
-En annan viktig punkt är goda språkkunskaper. Jag förhandlar på engelska som översätts till arabiska och är väldigt noga med att välja oerhört bra tolkar. Det måste helt enkelt bli exakt rätt. 
Mikael Bergling, Säkerhetspolitik, 2008-04-02