Försvar i förvandling

De flesta västländer gör som Sverige – låter sitt nationella invasionsförsvar ersattas av ett betydligt mindre men mer högteknologiskt insatsförsvar.
Många byter dessutom ut värnpliktiga mot professionella soldater.

Överstelöjtnant Stefan Ring vid Försvarshögskolan säger att synen på det militära försvaret och dess uppgifter har förändrats, i Sverige och i många andra länder.
-Våra intressen är inte längre kopplade till territoriet, utan de är globala. Svenska trupper på Balkan och i Afghanistan är ett sätt att försvara svenska intressena.
Förändringen har framför allt tre orsaker - Sovjetunionens sammanbrott, teknikutvecklingen och den alltmer globaliserade ekonomin.
-Det finns knappast något land i världen som i dag gör nysatsningar på värnpliktiga. Trenden är istället att många går ifrån eller minskar på sitt värnpliktsystem. Men oavsett om det är frågan om professionella arméer eller arméer med värnplikta, blir de mindre och mer och mer högteknologiska, säger Stefan Ring.
-Erfarenheterna från Irakkrigen visar att förband som inte är modernt utrustade inte överlever  mot en högteknologisk motståndare. Samtidigt gör teknikutvecklingen att man inte har råd att skaffa teknik till alla de värnpliktiga man utbildar. Det är helt enkelt för dyrt att ha stora volymer med soldater.
I Sveriges närhet finns det dock två exempel på länder som varit betydligt försiktigare med att reformera sitt militära försvar.
-Finland är ett exempel, Tyskland ett annat. Finland kommer antagligen att röra sig i samma riktning som övriga länder, men kommer självklart har kvar ett territoriellt försvar. Hade Sverige också haft 130 mils landsgräns mot Ryssland hade vi också haft det. I Tysklands fall är förklaringen främst arvet efter andra världskriget.
Stefan Ring menar att de mindre och allt mer högteknologiska försvarsmakterna blivit allt mer inriktade på krig och strid.
-Det behövs en högteknologisk försvarsmakt för att vinna ett krig. För att vinna en fred, vilket är det svåra, krävs det många relativt enkelt utrustade soldater som aktivt kan delta i fredsstabiliserande åtgärder. Det räcker inte att bara åka runt i bepansrade fordon, utan vi behöver ha soldater som patrullerar längs gator, som pratar med folk och som hjälper människor med enkla saker. Risken är nu att vi får försvarsmakter som vinner på det militära slagfältet, men inte förmår att vinna freden.

Norge
Precis som det svenska försvaret har det norska efter kalla krigets slut utvecklats från ett försvar mot en tänkt rysk invasion till ett mindre, men spetsigare, insatsförsvar inriktat på framför allt internationella uppdrag. Till skillnad mot Sverige är Norge är medlem i Nato, och har varit så sedan organisationen bildades 1949, men tillåter inte att det i fredstid stationeras utländsk trupp eller kärnvapen i landet.
Tillsammans med Sverige, Finland och Estland håller Norge på att sätta upp den så kallade Nordic Battle Group, som är en del av EU:s snabbinsatsstyrkor. Precis som Sverige har Norge allmän värnplikt, även om långt i från alla män gör lumpen.
 
Danmark
Redan i början av 1990-talet bestämde sig Danmark för att, som det första landet i Norden, överge tankarna på traditionellt territoriellt försvar och i stället satsa på ett modernt insatsförsvar med internationella uppgifter. Formellt har Danmark ett värnpliktssystem, men plikten är mycket reducerad. Värnplikten fungerar som en slags allmän beredskapsutbildning och som en rekryteringsbas för yrkessoldater.
Danmark är medlem i Nato. Precis som Norge tillåter inte landet att det i fredstid stationeras utländsk trupp eller kärnvapen i landet. Danmark har under senare år varit mycket aktivt i internationella sammanhang, inte minst på Balkan.
När USA 2001 inledde sitt krig mot al-Qaida i Afghanistan ställde Danmark upp med specialstyrkor. I samband med USA:s och Storbritanniens anfall på Irak 2003 deltog Danmark upp med marinfartyg. Efter kriget har Danmark bland annat deltagit med soldater i den multinationella säkerhetsstyrkan.

Finland
Till skillnad mot de övriga länderna i norden har Finland i stort behållet sitt värnpliktssystem. Finland har heller inte övergett tankarna på ett territoriellt försvar. En förklaring till detta är landets närhet till Ryssland och ländernas gemensamma historia.
Sovjetunionens sammanbrott innebar för Finlands del bland annat att det så kallade vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet (VSB-pakten från 1948) sades upp och Finland blev medlem i EU. Precis som de övriga nordiska länderna har Finland bland annat deltagit såväl FN- som Nato-ledda fredsoperationer i det forna Jugoslavien, men också i operationer i Afghanistan.
Finland är inte medlem i Nato, däremot samarbetar landet med Atlantpakten inom ramen för Parnerskap för fred och Euroatlantiska partnerskapsrådet.

Island
Trots att Island är medlem i Nato, har landet inget eget militärt försvar. Enligt ett avtal med USA ska amerikanska styrkor försvara Island i händelse av krig. USA har en flygbas på ön, vid Keflavik.

Estland
Den estniska försvarsmakten har, efter frigörelsen från Sovjetunionen, byggts upp med stöd från bland annat de nordiska länderna. En gemensam baltisk fredsstyrka har skapats. Styrkan har bland annat gjort insatser i Bosnien. Estniska förband ingår, tillsammans med svenska, finska och norska, i Nordic Battle Group, som är en del av EU:s snabbinsatsstyrkor. Estland är sedan 2004 medlem i Nato och har en slags selektiv värnplikt.

Lettland
Precis som de övriga baltiska staterna blev Lettland 2004 medlem i Nato. Lettlands försvar bygger på ett system med selektiv värnplikt. Landets försvar har bland annat byggts upp med nordiskt stöd. Lettland har deltagit i den gemensamma baltiska fredsstyrkan och stod bakom invasionerna av Afghanistan (2001) och Irak (2003). Landet sände egna trupper till Irak efter invasionen.

Litauen
Litauen var den första före detta sovjetrepublik som sökte medlemskap i Nato. När landet tio år senare (2004) blev medlem, stationerade Nato fyra stridsplan i Litauen. Precis som försvaret i de övriga baltiska staterna bygger Litauens försvar på selektiv värnplikt. Litauiska soldater deltar i fredsbevarande styrkor i ex-Jugoslavien, Afghanistan och Irak.

Polen
Innan Polen gick med i Nato 1999 deltog landet i Nato-samarbetet Partnerskap för fred, i alliansens samarbetsråd för Östeuropa och i fredsbevarande operationer i Bosnien. En gemensam polsk-tysk-dansk brigad bildades 1999. Det polska försvaret, som bygger på allmän värnplikt, har under det senaste decenniet genomgått kraftiga förändringar. Förutom att antalet soldater har minskats har det blivit allt mer internationellt. Polen ställde sig tidigt bakom USA:s och Storbritanniens planer på att angripa Irak. Efter alliansens intåg våren 2003 fick Polen befäl över en multinationell styrka i Irak. Polen bidrog själv med över 2000 soldater.

Tyskland
Sedan andra världskriget har utländska militära styrkor varit stationerade i Tyskland. När Tyskland återförandes 1990 fanns det på tysk mark förmodligen den största koncentrationen av stridskrafter i världen, varav en stor del var utländsk (framför allt sovjetisk och amerikansk). I dag är antalet betydligt färre. De sista ryska trupperna till exempel, lämnade Tyskland 1994.
Till skillnad mot många andra europeiska länder har Tyskland behållit sitt värnpliktssystem, även om allt färre unga tyska män gör lumpen.
Trots nedskärningarna av försvaret är Tyskland fortfarande den starkaste armén i Västeuropa. Tyskland är en av Natos tyngsta och viktigaste medlemmar.
Under det senaste decenniet har tyska trupper deltagit i flera internationella missioner. Natos bombkrig mot Serbien 1999 var första gången sedan andra världskriget som tyska trupper deltog i direkta strider utomlands.
Tyskland deltog med 3900 soldater i den USA-ledda invasionen i Afghanistan 2001. Däremot vägrade landet delta vid invasionen av Irak 2003. Tyskland deltar med cirka 10 000 soldater i olika internationella fredsbevarande missioner

Frankrike
I samband med Gulfkriget 1991 konstaterade Frankrike att landets försvar inte var anpassat för snabba internationella aktioner och bestämde sig för att ersätta sin värnpliktsarmé med en frivillig yrkesarmé. Samtidigt beslutade man att dra ned på storleken på försvaret.
Frankrike är en av grundarna av Nato. Till och från har dock relationen mellan landet och Atlantpakten – främst USA – varit spänd. 1966 avbröt Frankrike formellt sin medverkan i NATO:s militära struktur. Sedan mitten av 1990-talet är man dock tillbaka igen.
Frankrike är en kärnvapenmakt. 1996, efter det sista kärnvapenprovet i Stilla havet, undertecknade landet ett FN-avtal om totalstopp för alla kärnvapenprov.
Enligt Frankrikes ledning finns det inom överskådlig tid inte något yttre hot mot franskt territorium.
Frankrike har i dag förband i Tyskland (en gemensam brigad med Tyskland), Västindien, Polynesien, Indiska oceanen, Nya Kaledonien, Djibouti, Elfenbenskusten, Gabon, Senegal och Tchad.
Dessutom medverkar landet i bland annat flera av FN:s fredsbevarande insatser på Balkan och i Afghanistan. Frankrike deltog i den USA-ledda aktionen mot Afghanistan 2001, men var motståndare till angreppet på Irak.

Ryssland
Det ryska försvaret är formellt ett traditionellt värnpliktsförsvar, även om det håller på att omorganiseras. Det gamla personalkrävande territorialförsvaret utvecklas mer och mer mot ett rörligt insatsförsvar. Vissa förband är på väg att bli rent professionella.
På sin tid räknades Sovjet som en militär supermakt jämbördig USA. Landet hade stora kärnvapenstyrkor och en gigantisk konventionell krigsmakt. Så är det inte längre, utom när det gäller kärnvapen. Ryssland beräknas i dag ha ungefär 5000 stridsspetsar.
Förhållandet mellan USA och Ryssland bra, även om Ryssland motsatte sig USA:s beslut att anfalla Irak 2003. Ryssland är inte medlem i Nato, men deltar i Partnerskap för fred (PFP). Landet har också deltagit i FN:s fredsbevarande verksamhet på Balkan.

USA
USA är världens absolut största militärmakt. Trots att landet inte har ett värnpliktssystem kan det mobilisera en aktiv truppstyrka på cirka 1,4 miljoner soldater. Landet är dessutom en kärnvapenmakt, vilket är basen för dess militära styrka. De strategiska kärnvapenstyrkorna består av luftburna, ubåtsbaserade och markbundna system.
USA är en av NATO:s grundare och har trupper och förband i ett stort antal länder i världen, främst länder i Europa, Irak samt Japan och Sydkorea.
Efter attackerna den 11 september 2001 hamnade kampen mot den internationella terrorismen i fokus för USA:s säkerhetspolitik. Några månader senare gick USA till anfall mot Afghanistan där den styrande regimen beskylldes för att skydda det islamistiska terrornätverket al-Qaida.
Två år senare anföll USA tillsammans med allierade Irak.
Invasionen och ockupationen av Irak har kostat mer än 1 500 amerikanska soldater livet och är starkt kritiserad, både i USA och utomlands. USA deltar och har deltagit i ett flertal av FN:s fredsbevarande operationer, inte minst på Balkan.
Mikael Bergling, Säkerhetspolitik, 2006-04-28